Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
gonbladets — märk väl, icke nuvarande
regeringsorganet Svenska Morgonbladets —
redaktion. Går det så till på en redaktion, frågar
kanske någon, förskräckt eller tjusad. Ja
ungefär, men sällan komma väl nuförtiden damer
med skära sidenkappor upp och sätta in en
uppfriskande färgfläck bland allt det gråvita
tidningspapperet samt införa en fläkt av
berusande parfym bland trycksvärtedoften. Äro
de ej rätt duktiga och trevliga, dessa
tidningsmän, som få ligga i betydligt mer än
allmänheten anar? Ett och annat ord föll, som lät
litet väl naturalistiskt, men i övrigt är
stycket så festligt och innehåller så mycket
verkligt lustigt, att åtminstone jag blev belåten.
Är det så farligt, att man i sitt hopp att
kunna komma med riksglädjande underrättelser
meddelar vår älskliga prinsessas förlovning
litet för tidigt? Med blott alltför stort
sinneslugn skrupensar dock hans excellens
statsministern upp de skyldiga redaktörerna. Herr
C. G. Ekman var så på kornet tagen, att man
ett ögonblick tänkte: Excellensen har väl ej
varit så älskvärd, att han själv spelar rollen på
Folkteatern? Men så begrep man genast, att
detta var omöjligt och att herr Carl Deurell
lyckats göra något till det yttre illusoriskt,
liksom ban för några år sedan i stycket
»Jenny Lind» på samma teater så fulländat
återgav en annan stor svensk liberal, Erik
Gustaf Geijer. Det är orätt och indiskret men
ibland roande att lyssna vid dörrar. Vad
skall man säga om att höra majestätets egen
röst tränga genom dörrspringan, yttrande sig
med ett litet ogillande om den svenska
pressens störste tungviktare?
Teatern har, menar Erik Lindorm kanske,
rätt till något av samma relativa
ofinkänslighet som pressen ibland måste begagna sig av.
Nå, vad skola vi säga om detta? Ja, jag
säger ingenting, så har jag ingenting sagt,
säger jag som Carl Hagman i revyn.
Spelet, isynnerhet herr Sigurd Walléns
vitale redaktionssekreterare, var på nästan alla
händer särdeles gott.
Yvette Guilbert uppträdde i Musikaliska
akademien för tredje gången inför Stockholms
publik, om vilken hon hade så älskvärda ord
både i tal och skrift. Det finns en stad ute
i landet, Kristianstad, som anser sig ha
Sveriges finaste publik, ansåg sig åtminstone.
Yvette hade nu, föreföll det mig, Stockholms
finaste publik. För några och trettio år sedan
var hon här för första gången, och jag skrev
då i denna tidskrift en liten hyllning, vilken
i Stockholms Dagblad uppkallade signaturen
C. L., dock icke Carl Larsson, till en
ganska besk kritik, som slutade med — det var
1899: »Men varför uppehålla oss vid
Yvette? Hon är redan glömd här, och hennes
rykte i Paris har aldrig varit så storartat
som några beundrare velat utbasuna.» Vad
man skulle vara belåten, om de som kritisera
en hade och finge så alltigenom orätt!
Det har hänt det märkvärdiga med Yvette
Guilbert, att hennes konst och intelligens ha
besegrat åldern, om också åren gjort, att »la
charmante diseuse» kanske ännu mera nu än
förr snarare framsäger än sjunger sina visor.
Hon kan dock väcka uppriktig beundran även
hos de yngsta.
Det program jag denna gång hörde
omfattade fjorton kvinnotyper i fransk
visdiktning. »En France tout finit par une
chanson», hette det, och om också tiden nu är
allvarligare, så ha några, bland annat Yvette
Guilbert, icke glömt vilken skatt det kloka
och glada landet har i sina visor. De
kommo här i historisk följd, tolkade av den i
vacker blå stilklänning av krinolinsnitt skrudade
sångerskan. Charm och cynism, falskhet och
äkta känsla ha sina representanter bland de
franska visor från 1700-, 1800- och
1900-ta-len, som här framfördes. Man nästan
förvånades över, att man redan på 1700-talet gav
så ytterligt fräna uttryck i visan åt en
makaber grym glädje över makens död.
Quand ön fut ay cimetière — sur sa tombe je
m’assis,
Quand ön fut au cimetière — au lieu de pleurer
j’ai ri!
Äktenskapet måtte inte ha varit lyckligt. Ger
det ej ett lustigt historiskt perspektiv att höra
henne komma med egen musik till den som
jag trodde högst allvarlige Lazare Carnots,
revolutionens krigsminister, presidenten Sadi
Carnots farfar, visa om »La prude Madame
Gertrude» ? Vederbörande, som dragit ur
Madame, att hon någon enstaka gång vacklat i
dygden, frågar henne intresserat:
Dites-moi, Madame Gertrude,
Trébucheriez-vous encore?
Varpå hon blygt svarar:
Je tächerais avec décence
De contenter votre désir.
Föreställningen slutade med ett koncentrat av
melankoliskt humoristisk filosofi, med ord av
de Rip och Le Seyeux och med musik och
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
