Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
konst, kan man tillägga, av Yvette själv, där
den sextioåriga sjunger visan »Laissez faire
le temps» och lägger in man kan säga
visdom i sitt
»Et puis quoi . . . voilà!»
Och hon sjunger:
»Ön chante encore quand ön a soixante ans».
Hon skulle kunna säga: fast hon är
sextiofem år, ty hon gör ingen hemlighet av sin
ålder, klok alltigenom som hon är. Det ligger
kvickhet, klokhet och behag över denna
parisiska och vad ännu mera är denna äkta
franska kvinna Yvette Guilbert.
Bland alla de småteatrar, som här i
Stockholm växa upp som svampar och ofta
försvinna lika fort, märkes Nya Intima Teatern.
Här gick ganska länge pjäsen bröllopsnatt.
Själva namnet måtte varit lockande, ty
naturliga människor inbilla sig med skäl, att en
bröllopsnatt bör vara rolig. Somliga, också
naturliga människor, avskräcktes kanske av
att ordet stavades med litet b och trodde, att
pjäsen därför skulle vara »fullt modern»,
vilket ju inte är särdeles roande, och befarade,
att det skulle vara en funkis-bröllopsnatt. Jag
hade också mina farhågor både då det gällde
b’et och då jag såg, att Georg Kaiser, den
tyske författaren till den obehagliga pjäsen
»Gas I», var upphovsmannen. Man får hålla
honom räkning för, att han trots sitt
utpräglade tyska frisinne — karlen lär ju till och
med vara kommunist — dock haft så
mycken aktning för sitt gamla fosterland, att han
förlagt handlingen i den motbjudande
pjäsen till arvfienden Frankrikes territorium.
I en villa i en stad nära Paris bor en
gammal fin herre med sin brorsdotter. Denna,
Catherine—Ingeborg Mattson, får först på
gatan, så i kyrkan se en ung man, en
löjtnant. Knäböjande bredvid honom läser hon
i hans mössa namnet Jean-Marc Marrien.
Hon ser honom slutligen på operan på
avstånd och upptändes av en häftig kärlek. Det
är ju nästan lika fint som »En själ i nöd»,
men där är hon ju berörd innan hon sett
honom och får aldrig veta hans namn. Catherine
går hem för att lägga sig men råkar i en
korridor i villan slaktardrängen Leguerche—Nils
Ekstam, som egentligen ämnade sig in till
någon av hennes tjänarinnor. Visserligen kan
ju kärlek göra en ganska kollrig, men
knappast så, åtminstone om kärleken är
allvarlig, att man icke är fullt säker på med vil-
ken man delar bädd. Slaktardrängen kanske
kunde säga sig, att alla svin äro svarta i
mörkret, men för en ung flicka är större
observationsförmåga önsklig. Natten blir ej utan
resultat. Man skaffar reda på löjtnanten—
herr Knut Pehrson. Han är vänlig att
nedsticka slaktaren. Här kunde ju kommunisten
Kaiser förvåna sig åt, att han kände sådan
sympati för den militäre »slaktardrängen»,
och vi få kanske mera hoppas än tro på ett
lyckligt äktenskap mellan Jean-Marc och
Catherine.
Herr Ekstams slaktardräng var äkta, det
enda äkta i denna alltigenom oäkta och
vågar man inte också säga råa och klumpigt
gjorda pjäs. Stycket slog särdeles an på
allmänheten.
Jämfört med detta skådespel var
Norrtullsligan av Elin Wägner, dramatiserad av
Einar Fröberg, särdeles behaglig. Den gavs
på Teatern vid Sveavägen. Alla behöva ej
försöka memorera namnet, ty det är för
längesedan slut med detta’ rätt onödiga
Thaliatem-pel. En mass-slakt på teatrar här i
Stockholm skulle vara en stor fördel för dem som
älska riktig teater. Man förstår ju lätt, att
en mängd både framstående och mindre
framstående skådespelare, som ej hava
sysselsättning, önska sig en ny teater, och den
konstnärliga, ideella vågsamhet, som ligger i att
riskera sina penningar på dylika efemära
företeelser, är värd aktning, även om man tror
att det vore nyttigare för teaterlivet i
Stockholm, om det mer än nu koncentrerades.
Här i »Norrtullsligan» var det dock
egentligen det kulturhistoriska som intresserade,
ehuru också själva stycket hade en viss naiv
charm, för vilken jag ej var okänslig. Det
var något rörande att se, hur de unga
självförsörjande flickorna hade det för ett kvarts
sekel sedan. Mycket verkade dock
sällskapsspektakel, med undantag av doktorn—herr
Erland Colliander och den älskliga ligisten
Elisabeth—fröken Märta Arbin. Det är i alla
fall ett verkligt nöje man erfar att se de
unga flickorna i de nu urmodiga dräkterna,
som påminna om de tider, då både chefer och
notarier fingo hjärtklappning av denna sorts
lockande och »eleganta förpackning».
På Komediteatern spelades under hösten en
liten lätt och lekande komedi Trio — man
anar något — av österrikaren Leo Lenz. I
likhet med »Stor-Klas och Lill-Klas», med vil-
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
