Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Sinclair Lewis och problemet Amerika. Av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sinclair Lewis och problemet Amerika
Av Kjell Strömberg
EN SOM ALDRIG »krossat
polen» borde naturligtvis icke yttra sig om land
och folk på andra sidan. Jag måste andraga
en förmildrande omständighet. Jag har en
gång verkligen fått ett samlat och
nyfikenhetseggande, på sätt och vis imponerande
personligt intryck av det moderna Amerika,
det moderna Europas mentor och beskyddare.
Det var en mulen septemberdag i Paris för
några år sedan — närmare bestämt
tioårsdagen av Uncle Sams inträde i kriget som
Mariannes riddare. Man hade ännu inte
kommit överens om betalningen för denna
tjänst. Amerikanska legionen, 15,000 man
stark, skulle paradera — räddarna hälsa de
räddade. Hela den inre staden befann sig i
orgiastisk mardi gras-stämning, med
fan-knippen och triumfportar och ljusramper
uppsatta på alla möjliga och omöjliga
ställen. I förstäderna var entusiasmen mindre
hög: där höll man protestmöten mot
amerikansk lynch-rättvisa, som ansågs ha skipats
i fallet Sacco—Vanzetti, då aktuellt, och
kanske rätt typiskt i sitt slag. Det rådde med
andra ord också en viss revoltstämning. Men
därav stördes icke festhumöret, kulminerande
under den tre timmar långa defilén. Och så
länge man blott skymtade de vajande fanorna
och standaren som låga flyttfågelsträck mot
den molniga himlen under Triumfbågens
höga valv, var intrycket högtidligt, nästan
gripande, men det förändrades, när lavinen
började rulla utför Champs-Elysées, mellan
dubbla häckar av horisontblå franska
soldater. Presidenten Doumergue satte som
vanligt upp sitt berömda solvargsleende nere på
Place de la Concorde, där en tribun rests,
men gamle marskalk Foch vid hans sida såg
en aning bistrare ut än vanligt inför det
skådespel som utvecklades. Varje stats
kontingent företräddes av en musikkår, utstyrd på
det mest fantastiska sätt: än som napoleonska
grenadjärer, än som ungerska husarer, än
som spanska tjurfäktare, än som cowboys
från Vilda Västern, än som tennischampions
med en svit av näpna bollkallar och
bollkullor, och i processionen saknades icke en
professionell indiansk eldslukare från
Montpar-nasse i full fjäderskrud. Men allra grannast
voro tamburmajorerna, där de steppade fram
i ett slags charlestontakt, svängande sin stav
med en ekvilibristisk konstfärdighet, som
endast anföraren för en skotsk
säckpipblåsaror-kester kan överträffa. Och man spelade idel
jazzmelodier, muntert ekande mellan de
vittrade gamla palatsen, som en gång sett
Ludvig XVI :s och Marie Antoinettes huvuden
falla för bilan. Men när omedelbart efter
Newyork-truppen, dubbelt så manstark och
dubbelt så bullersam som alla de andra
tillsammans, en grupp byxklädda medelålders
Gibson girls med gevär på axeln framtågade
i preussisk noggrann marsch, var det slut
med allvaret även bland våra uniformerade
väktare, och en liten poilu vid min sida löste
ut stämningen:
— Mais ce n’est pas sérieux tout cela, c’est
du music hall!
Och music hall, varieté var det för visso,
amerikansk varieté — alla dessa fantastiskt
utstyrda amerikanska legionärer i sina
olikfärgade små baretter med adresslapp och
medaljer på, med sina käppar på axeln, sina
vilda glädjetjut och sina plötsliga, mer eller
mindre frivilliga cancansteg. Men det var
trots allt icke maskerad, snarare tvärtom:
det var en ung och ny ras, som vågade visa
sig för första gången utanför sitt eget land
utan mask, med alla sina obesvärade
barn-kammarfasoner, inför en gammal och kritisk
kulturvärld. Det var Europas i västerled
dragna söner, vilkas barn och barnbarn
kommo tillbaka för att demonstrera sitt
självmedvetna och praktfulla ioo-procentiga barbari.
Det var en främmande ras under bildning,
en ras lika skild från vår till yttre och inre
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
