Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
Men på flickan och hennes värld vila ju
också hela tiden den 70-åriga författarinnans
ögon. Det är så mycket i de vuxnas öden som
måste te sig oförklarat för en 10—12-åring,
men därom vet hon besked. Hon känner
hemligheten med faster Nana Hammargren och
den supige pastorsadjunkten och vet varför
fastern fick huvudvärk och grät och blev så
besynnerlig en dag hon fick
Värmlandstidningen i sin hand. Hon fattar också innebörden av
den historia som faster Nana samma kväll
berättar om brunnsgrävaren och den
kärlekstokiga prästdottern, och hon läser för oss
be-rätterskans tankar, när denna besvarar
frågan, om man alltid bör tro att kärleken visar
rätt, med orden: »nog tror jag att den visar
rätt, men det behövs stort mod för att lyda
den, och det är det som fattas oss.»
Så djupnar perspektivet. Skildringen får en
sammansatt karaktär; man hör hela tiden
flickans lillgamla allvarsröst, men då och då
möter man en upplysande eller ironisk glimt
ur ett par ögon som sett mer av världen.
Hur mycket av deras ironi är det inte i den
lilla novell som heter »Marseljäsen» ! Det är
under fransk-tyska kriget; doktor Piscator,
som är en arg franskätare, kommer för att se
till den sjuke löjtnant Lagerlöf och glömmer
sig kvar timme efter timme, mindre mån om
patientens hälsa än att övertyga honom om
Bismarcks förträfflighet. Man blir otålig,
ängslig och undrar hur man skall få i väg
doktorn utan att stöta sig med honom. Då
finner guvernanten på råd, sätter sig till
pianot i rummet intill och spelar marseljäsen,
tills doktor Piscator kommer av sig. Han
börjar stampa takten och småsjunga, men hejdar
sig och störtar på dörren med orden: »Jag
vill inte stanna längre. Om jag sitter här och
hör på marseljäsen, så blir jag likaså förryckt
i fransmännen som alla ni andra.»
Lika kostlig som »Marseljäsen» är
historien 0111 Agrippa Prästberg, den gamle
lös-drivaren, som löjtnant Lagerlöf tar i försvar,
med följd att ban sättes på det hala av
Anders Fryxell. Denne är klok och kritisk, han
har människo- och sakkännedom, han ordnar
allt i en handvändning. Men till löjtnanten,
som söker förklara varför han inte höll sig
så lugn när ban såg en luffare förföljas som
när Fryxell blev utskälld för sin behandling
av Karl XII, säger ban: »Det är inte så
landet ligger, utan det hänger nog i stället
ihop på det sättet att vi svenskar, du alldeles
säkert och jag med till en viss grad, tycker
om äventyrare och galenpannor, sådana där
som Agrippa Prästberg och Karl den tolfte.»
Och som Gösta Berling, tillägger läsaren,
som inte kan låta bli att göra den
reflexionen, att löjtnantens dotter ärvt tycket för
äventyrare, på samma gång som hon tillägnat
sig inte så litet av den Fryxellska
klokskapen. Hon känner både hänförelsen och
ironien, och det är detta som ger prägel åt
historien om Agrippa Prästberg. När man läser
den måste man ge akt på dess inramning av
svensk sommar och fest; den berättas på
löjtnantens födelsedag medan toddyglasen
ånga, den avslutas med hurrarop och följes
av Bellmanssång: »Vem är som ej vår
broder minns?» Är förnuftet med prosten
Fryxell, så är hjärtat med Bellman och Karl
den tolfte. T. o. ni. Fryxell vidgick sin
svaghet, alldeles som doktor Piscator när han
hörde marseljäsen. Dessa båda historier ge i
utsökt miniatyrform något av det lynne vari
Gösta Berlings saga diktats.
Så har denna värmländska konstväverska
åter klippt ner en räcka, som med sina klara
färger, sina sinnebilder och sitt linjespel talar
till öga och fantasi. Här är Mårbacka, denna
ljusa och harmoniska värld, ännu skyddad mot
stormarna, ett samlingsställe för goda, muntra
och originella människor, ett hemvist för
saga och anekdot. Här går Selma, en liten
varelse av det iakttagande och tänkande slaget.
Vid sju års ålder läste hon en roman som
hette »Oceola» och från den stunden var hon
besluten att skriva romaner, när hon blev
stor. Några år senare satte hon sig i all
tysthet för att läsa igenom bibeln från pärm
till pärm: det var för att ställa sig väl med
Vår Herre och få honom till att göra fadern
frisk. Av detta blev en hel komedi: det var
inte nog att hon fick försaka Emilie
Flygare-Carléns romaner och annat, hon blev också
missförstådd och fick rykte om sig att vara
en liten läserska. Ännu något senare upplevde
hon sin första bal, fick sitta hela tiden (hon
var ju låghalt), och sökte då en filosofisk
tröst i att tänka på människor som voro värre
ute: »Vad är det att sörja över att en inte
får dansa på en bal ? Tänk, om en vore
blind!» Men hon tänkte också på
människor som haft det svårt och fått det bra:
på Kristina Nilsson och på sömmerskan Maja
Råd, som i sin ungdom inte brydde sig om
att gå på bal och inte ville gifta sig och ha
barn, utan bara hade den enda önskan att få
lära sig att sy klädningar, så att hon kunde
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
