Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
Av Algot Wer in
FTER FULLBORDANDET av den
Löwensköldska berättelsetrilogien — ett verk
av oförsvagad fantasikraft och ökad
livsvisdom, vars storhet ännu icke är så erkänd som
Gösta Berlings sagas och Jerusalems, men
som kommer att bli det — har Selma
Lagerlöf återvänt till den självbiografiska
skildring hon för en del år sedan begynte i
»Mår-backa». Ehuru den nya boken, Ett barns
memoarer, sålunda inte är en roman, kan det
vara skäligt att anmäla den under en rubrik
som täcker hennes författarskap till det mesta.
Selma Lagerlöf har sitt eget sätt att berätta,
och det brukar hon alltid, vare sig det är
fråga om Gösta Berling och Nils Holgersson
eller den lilla Selma på Mårbacka.
Berättelsen skrider i dessa memoarer, liksom i
romanerna, fram genom kapitel, vilka forma sig
till noveller med sin egen lilla point, vilka ha
en tyngdpunkt i sig själva på samma gång som
de få sitt slutliga intresse såsom delar av det
stora hela. Denna sant episka komposition,
som utesluter allt överflödigt och likgiltigt,
inte tillåter tomrum i berättelsen, är en
väsentlig del av Selma Lagerlöfs konst. Det är
mycket tack vare den som hon får läsaren med
sig. Och detta: att inte förlora greppet om
åhörare eller läsare, är i alla fall
berättarkonstens A och O.
Men memoarerna ha icke bara den
novel-listiska tekniken gemensam med romanerna,
det existerar ju ett verkligt samband dem
emellan. Ett samband som Selma Lagerlöf
själv visat hän på i den självbiografiska
skissen »En saga om en saga». Det finns
människor som sätta sig att skriva sina min-
nen för att äntligen få ett så att säga
legitimt tillfälle att tala om sig själva av
hjärtans lust; för att ge sina fiender på huden:
för att förklara och försvara sig och upplysa
om sin märkvärdighet. Selma Lagerlöf hör
inte dit. Hennes lust är att tala om
Värmland och Mårbacka, hon vill efter att så länge
ha underhållit världen med sina sagor föra
läsarna till ursprungsorten, sagornas källa.
Det är en minnesgodhet som väl hör samman
med en förmåga hos henne att se bort från
sig själv; hon är utan den subjektivism som
följer med ett splittrat sinne. Med viss rätt
kan man också betrakta flertalet av hennes
berättelser som memoarer, i vilka en förlorad
värld med dess människor, känslor och ideal
har levt upp igen. I Mårbacka-minnena
rekonstrueras på nvtt denna värld. Här
anlägger hon visserligen inte diktens förklädnader:
vad hon berättar är sant; men säga vi att det
är sanning i diktens avklarade form, så
anges därmed överensstämmelsen med Gösta
Berlings saga och den övriga
Värmlandsepiken.
»Och vi tycka att det är så roligt, att vi
ha fått en så snäll guvernant här på
Mårbacka» — så börja dessa memoarer. Det är
barnets ton som sålunda anslås, dess synpunkt
som anlägges. På människorna och deras
görande och låtande, på allt som sker faller en
liten flickas allvarliga och nyfikna blick. Allt
passerar hennes reflexion. Med en så fin och
minutiös konst är detta genomfört, att det
inte verkar som konst utan som den
naturligaste sak i världen.
Selma Lagerlöf: Ett barns memoarer (Mårbacka II). Alb. Bonniers förlag.
Hjalmar Bergman: Clownen Jac. Alb. Bonniers förlag.
Agnes von Krusenstjerna: Fröknarna von Pahlen. I. Den blå rullgardinen. II. Kvinnogatan.
Alb. Bonniers förlag.
Par Lagerkvist; Kämpande ande. Alb. Bonniers förlag.
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
