Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Mademoiselle George och hennes svenska gästspel. Av Anna Lamberg Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mademoiselle George
mits brinnande ord klingar aldrig i hennes
stämma. Hon var icke någon grande
amoureuse, och hon var heller icke
lättsinnig. Det fanns i hennes läggning en bred
åder av indolens — hennes yttre med den
mer än fylliga gestalten och den tidigt
mogna, statueska skönheten talar också
därom — hon skapade aldrig sitt öde, utan
flöt hellre med livets strömdrag sådant
det tog henne fatt. Detta hämmade
henne som skådespelerska, hon saknade
ärelystnad och hon arbetade aldrig tillräckligt,
annars hade utan tvivel hennes bana blivit
mera oomtvistat lyckosam.
Men allt det som fanns av värme och
hängivenhet i hennes natur, det skänkte
hon av fullt hjärta Napoleon. Hon är
lyckligast när de sitta sida vid sida
framför den stora brasan i hans sängkammare
och tala om teater, det är ett ämne fullt
av outtömligt intresse för dem båda.
Napoleon diskuterade ibland hennes spelsätt:
— Georgina, jag tycker icke du är
tillräckligt förälskad som Aménaide. Jag vet nog att
Voltaire har gjort henne litet för manhaftig;
men hon är dock passionerad, förälskad till
vanvett, och du är en smula kall.
— Ack, jag försäkrar att jag gör mitt bästa.
Men vad skall jag göra? Jag känner mig
aldrig så hemmastadd som när jag spelar mina
iTiodersroller.
— Ja, du tycks verkligen kunna känna
moderligheten djupare än något annat. Kära
Geor-gina, du måste bli mor . . .
— Vad jag skulle bli lycklig om det vore
möjligt! Men jag vill inte tänka på det, jag
skulle bli tokig av glädje.
Helas! tillägger hon då hon berättat
detta, jag hade orätt att överlämna mig
åt en tanke som icke bara fyllde mig
ensam — kursiveringen finns i memoarerna
—, vilken tillvaro hade icke erbjudits mig
om jag icke varit dömd att bli barnlös!
Memoarerna förtälja om många
förtroliga kvällar, men sällan om något annat
än deras samspråk, helt borgerligt och
stillsamt, just så som det passade hennes
naturell bäst. Ibland är Förste Konsuln
hennes lekkamrat: han vill att hon skall
deklamera sin stora seen i Phèdre och stiger
upp på biblioteksstegen för att ta ner
boken, hon tycker det är tråkigt att
deklamera och rullar ut stegen mitt på golvet,
så att han skrattande klättrar ner igen och
ger henne ett par små vänliga örfilar till
straff . . . Och så sätta de sig på mattan
framför elden och prata.
Är nu allt detta sant? På det svarar
ingen. Endast memoarförfattarinnans ivriga
parenteser till Mme Valmore: jag svär att
detta är sant, det hände just så som jag
skildrat det. Napoleons förhållande till
kvinnorna är icke något vackert kapitel i
hans historia, det finns icke ett försonande
drag i den iskalla sensualism av vilken
Stendhal och andra givit så motbjudande
skildringar. Man kan inte tvivla på deras
sanningsenlighet, ty den trogne
beundraren Masson talar själv om andra detaljer,
som inte göra bilden mera tilltalande. Man
kan endast förstå det så, att hos Napoleon
intellektet, energien slukade allting annat.
Han såg vid en fest hos Joséphine en
dam vars skönhet behagade honom, han
lät befalla henne till sina privata rum vid
ett något senare klockslag. Så drog han sig
tillbaka, på sitt skrivbord fann han
depescher, brådskande angelägenheter som han
störtade sig över, arbetet grep honom,
nycken var glömd, och den stackars
förväntansfulla damen mötte vid sin ankomst
bara en upprörande förödmjukelse. Dock
vill man gärna tänka sig att detta var sant
om kejsaren, men icke om den unge
Förste Konsuln. Mlle George bevarar sitt liv
igenom ett annat minne av honom, och
ingen finns som kan motsäga henne. Man
vet att han ännu på St. Helena talade om
sin »lilla Georgina».
Medan Förste Konsulns Georgina spelar
sina tragiska roller på teatern och sin
flickaktiga älskarinneroll i Saint-Cloud och
Tuilerierna, blir konsulatets ljusa och
betagande vår till sommar, praktfull i färg,
med guldskimrande kejsarkronor och
mantelsläp, men strålglansen i protagonistens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
