Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svensk lyrik. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
ha hellenska motiv, en återger i klangfulla
och strama terziner den rörande fabeln om
en florentinsk blomsterflickas kärlek till
Di-vina Commedias skapare. Ståtligast och
djupast inspirerad av dessa dikter är väl den om
»Prins Paris och Helena». Kan man skjuta i
bakgrunden den irriterande känslan av att
här stå inför en rytmisk efterbildning av
Frans G. Bengtssons sköna dikt »Vid slutet
av sagan om Tristan och Isoide», föreligga
eljes inga hinder för ett erkännande av den
vetterlundska diktens glans och höghet —
egenskaper som man inte till vardags möter i
nutida svensk lyrik. Dikten ifråga är i mer
än en mening av uppbyggligt slag: den
öppnar inte bara ett stort historiskt eller
legendariskt perspektiv; den förelägger oss också
en moralisk konflikt och ställer oss för ögonen
ett problem, som är evigt aktuellt. Troja har
fallit, och Paris — som Vetterlund i
uppenbar strid mot Homeros låter överleva stadens
fall — står där med sin ruelse över att inte
ha uppträtt som honett och hederlig karl. Hos
Homeros är ju Paris framställd som en för
självbesinning och eftertanke skäligen föga
sinnad yngling. I den lugubra monolog,
Vetterlund låter honom framföra, är han
förvandlad till en självrannsakare, som ältar minnet
av brudrov och bedrägeri:
Sade sångarn
fräck att Paris
kunde endast le?
Trodde ej att
själen ruvar
ett förborgat ve?
Veklig lustpilt
säkert var jag,
kärleksdrucken sven.
Låg till sinnet
var jag icke,
Menelaos, vän!
När jag tog
din hjärtligt sträckta
hand, så fast som gull,
skammen brände
mina kinder
för din kvinnas skull.
Och den gamla frågans dolkspets
vreds i mina sår:
väger mannaheder mindre
än ett silkeshår?
Men vårt skepp
från Sparta flydde.
Hur på däck hon låg
och i stjärnenätter
in i
mina ögon såg.
Ung jag var
fast åren runnö.
Snart blev sagan all:
Kval i själ,
men eld i blodet,
kamp och Tröjas fall.
Och så kom det.
Borta är hon
som den dröm hon var.
Blott ett svårmod,
blott en skugga
och vår skam är kvar.
Att Sigfrid Siwertz är ett särdeles gott
huvud, torde väl inte ens en skolastiskt
durkdriven intellektualist med högt ställda
fordringar på approbatur vilja bestrida. Nu är
det ju inte nödvändigt att vara något
synnerligt ljushuvud för att frambringa god poesi;
därmed är ingalunda sagt, att varje
dumhuvud med framgång skulle kunna försöka sig
i genren. I Siwertz’ vers, alltid
genomreflek-terad och oftast vettande ut mot filosofisk
horisont, saknar man inte sällan det spontana,
rent lyriska flödet. En smula frusen och tunn
slingrar sig versmelodien fram i all sin
tuktade och distingerade elegans, och en och
annan kunde väl tycka, att den heraklitiska
livssyn, Siwertz prisar och hyllar som sin,
kunde fått en smula mera medryckande och med
dynamisk kraft överväldigande tonfall. Vad
man saknar i hans lyrik, är framför allt det
som med termer lånade från harmonilära
kallas över- och undertoner. Allt vad Siwertz
i sin lyrik säger — och det han har att säga
är i och för sig förträffligt — utsäges alltför
definitivt. Det står där det står, men det
lever knappast något hemlighetsfullt, långvarigt
och, att man så må säga, underjordiskt
verksamt liv i läsarens sinne. Ofta har man vid
läsningen av Siwertz’ dikter — såväl de i
Vindros som de i hans senaste samling,
Ekotemplet — en känsla av att motiven skulle
fått större bärkraft och räckvidd, om de av
diktaren förlänats en novellistisk utformning:
ingen tvingande anledning att intvinga dem i
ett versschema synes i många fall ha
förelegat. Med detta vill man inte ha sagt, att det
i Ekotemplet inte skulle finnas dikter som
stå sig gott, betraktade som spontan lyrik.
Där finnas flera betagande graciösa, milt
ironiska poem, rena och distinkta uttryck för
ett nobelt, fritt och känsligt sinnelag, vilka
utgöra en relevant vederläggning av poetens
inledningsvis framkastade, ursäktande utsago,
att han »med styvnade fingrar griper i lyran».
En de luftiga och våta elementens adoratör
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
