224 (Ord och Bild / Fyrtionde årgången. 1931)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svensk lyrik. Av Johannes Edfelt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Johannes E d f e 11

har Siewertz alltid bekant sig vara; men
lösaktighet och vindflöjelsmoral är vad man
minst av allt kan beskylla honom för. Hans
livssyn, filosofiskt grundad och manligt
ka-raktärsfull, får i hans senaste diktsamling
ofta ordspråksmässigt knappa och stringenta
uttryck. I »Ode till Stockholms Ström»
prisar skalden den eviga växlingens lag, och i
dikten »Gatufyren» manar han fram
Herakleitos’ vördnadsbjudande skugga:

Vi slungas av egna vågor,
vi vräkas av egen ström ...
Vem räddar ur brusande svalget
ett lä av tystnad och dröm?

Min fråga dränktes i dånet .. .
Men se, över gatfyrens bloss
där reste sig hög en skugga —
den dunkle från Efesos!

»Fåfänglig är din klagan,
ett sken är stillheten blott,
att böljelikt bortsvalla
se där allt varandes lott.»

»Orons stad» är den betecknande titeln på
den diktcykel, som har det mesta att bjuda
en läsare av Siwertz’ senaste diktsamling.
Den som tror, att vi i dessa dikter ha med en
Metropolis’ kritiklöse beprisare att skaffa,
misstar sig kapitalt. Ångest, bitterhet och
skepsis inför nuets kaotiska företeelser tala
ofta ur dessa strofer. I »Mammonsjul» få
dessa känslor ett förtätat och pregnant
uttryck :

Vad är det Metropolis ritar i lågor

mot molnens vältrande natt?

Är det hymner och flammande frågor

till Gud om det mål han oss satt?

Nej, irrbloss och spökeld kring trollens skatt!

Se, det lyser som Ariens altarbål,

som bloss i en tempeldäld —

men det är blott en man, som vill sälja tvål

och skriker sin längtan i eld.

Och se denna springbrunnsviftande

eldstod mot rökig sky,

bekrönt med en blixtlikt skiftande

månes nedan och ny!

Reklam för en bröstpastilj!

Ta, var tröst, var tröst

du dignande mänsklighet,

här bjudes för sargat bröst

frälsningens hemlighet:

»Luna pastilj, Luna pastilj,

anis, mynta, vanilj,

julförpackning i lyxpaket!»

Karl Asplunds rangställning som poet är
framför allt baserad på den intima
bekännelselyrik, som finnes inrymd i Klockbojen, en
av de haltfullaste diktböcker, nyare svensk
lyrik har att framvisa. Denne poet företer en
beundransvärd utveckling fram mot inre
samling och fördjupning. Han har verkligen gått
»from sounds to things», från preciös
pastiche-konst och med skäligen ytliga och bullrande
effekter belamrad balladdiktning fram mot
en mogen och behärskad, själfull och varmt
mänsklig, med centrala ting sysslande lyrik.
Det tonläge och innehåll, som kännetecknar
Klockbojen, återfinner man tämligen
oförändrat i skaldens senast utkomna diktsamling,
Skuggorna, men förnekas kan inte, att denna
senare samling i sin helhet gör ett mattare
och mera monotont intryck än den förra. En
död anförvant har inspirerat den av djup
sorg och bitter saknad genomandade
grav-offerpoesi, som är samlingens kärna. Den
centrala dikten är den, som givit
diktsamlingen dess namn. Den har formen av en dialog
mellan en levande och en död människa.
Intensiv och ångestfull, buren av en rik och
levande känsla, griper den både som dikt och
som dokument. Det är dikt av denna intima
karaktär som man tvekar att med citat
lösrycka ur sitt fasta sammanhang; att anbefalla
den till begrundande läsning förefaller
däremot vara en bjudande plikt. Skuggorna
rymmer också dikter av annan art. En svit poem
från vandringar under attisk himmel dröjer i
minnet. »Månvarsel» må ge en föreställning
om den förnäma och rena ton, som utmärker
Asplunds lyrik i dess nuvarande skede:

Nu störta middagssolens vita skurar
av ljus och hetta över Delfis dal,
och skuggan smyger in till templets murar
och somnar stilla i olivbyggd sal.

Apollon här en helig stillhet skänker.
Kastaliskt klart är vattnet i min skål.
— Men som ett moln i middagsljuset blänker
på berget månens bleka gravkupol.

Den står sä främmande i ljusets hem,
ett omen och ett spöke och ett minne.
Från norr den ser i samförstånd mot dem,
som bära bleklagd skymning i sitt sinne.

224

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/ordochbild/1931/0254.html

		Ord och Bild / Fyrtionde årgången. 1931 / 224 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|