Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Några drag. Av Ruben G:son Berg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruben G .s o n Berg
åhörarkrets för den poetiska alstring, som
under de tre sista skolåren strömmade
fram i stor ymnighet och redan
dessförinnan varit rik nog. Till denna hörde även
det enda dramatiska opus av Karlfeldt,
som jag hört talas om, en komedi, som
han författade och som uppfördes av hans
kamrater, enligt vad han berättat mig.
Ganska ung skrev han en
humoristisk-satirisk dikt, »Kafferepet», där han
gycklade med det kvinnliga skvallret vid dessa
konseljer.
Till föreningens tidning, »Gymnasisten»,
lämnade han talrika dikter, andra fick
han tryckta i tidningar, och dessutom skrev
han en hel del som är okänt; den sista
dikt han författade på gymnasiet läste han
upp på den allmänna gymnasistdagen i
Stockholm 1927. Den hette »Systrar i
lustgården» och skrevs till en skolflicka, som
med honom delade tillsynen över
blomstren i en gammal trädgård.
En gravsång över den vördade och
älskade rektor J. E. Modin, författad »i
forna lärjungars namn», trycktes i april 1883
— det första i tryck offentliggjorda, som
jag kunnat identifiera som hans. Den var
undertecknad Folkmar. En tid framåt
förblev detta namn hans pseudonym, givetvis
taget med hänsyftning på hembygden,
Folkärna socken och Folkare härad, men
alldeles ogenomskinlig. Några månader
senare vart Folkmar synlig i Karl Arvid
Gumaelius’ spridda och med rätta högt
ansedda veckoblad Allehanda för folket. Där
trycktes då en »Sommarvisa», följande år
dikten »Högsommar» och 1885 »Vårbud».
Men Karlfeldt hade även andra
skyddsnamn och bidrog till andra blad. Ehuru den
som sist uppträdde på bokmarknaden
bland nittitalets stora skalder, debuterade
han alltså två år tidigare än Fröding i
pressen.
Folkmars dikter äro till största delen
naturbilder och kärlekssånger. Drömmar
— det är det ord som står i hjärtpunkten
av hans diktning och gång på gång möter
i titlarna på hans dikter: »Hjärtats
drömmar», »Drömbild», »Ungdomsdrömmar».
Hans vers flyter med en utomordentlig
lätthet, han begår inga formfel men han
har naturligtvis inte funnit någon egen
stil. »Innan man skriver sig själv, skriver
man andra», sade Fröding. Folkmar skrev
typisk ynglingapoesi. Ömsom lycklig,
ömsom vemodig, redan vid tjugu års ålder
skildrande sina ungdomsdrömmar som
minnen från fordom, ger han uttryck åt
stämningarnas ständiga böljegång. Han säger
till sitt hjärta:
Än jag kan i ditt inres gömma
Samma eggande oro spörja,
Än du ler och än bittert gråter
Dina sorger i sånger ut.
Hvem tyder dig drömmen, den långa,
till slut?
När vårnatten sänkt sig över skogen och
fjärden och »tyst är dagens sorlande
prosatunga. Aningens stilla, heliga stund är
inne», då vill han drömma:
Drömma i sång om henne,
Som med Dikten
Delar mitt hjärtas kärlek,
Som i lågor
Tände min hug med ögon
Dunkla som dina skuggor,
Natt, över äng och dal.
Han diktar om »De bruna ögonen» i
jubel och lycka, men han är också en
sör-jare, vars hjärta förblöder, armt och
ensamt, då döden ryckt hans älskade ur hans
famn. Han tror inte längre på »livets
lögner» :
Allt sin tjusningskraft förlorat.
Svalt och långsamt bloden strömmar —
Starkast är hans weltschmerz, när han
svikits av den älskade, en mörkögd
skönhet, som bedårats av det usla guldet, hon
som ensam förstått honom och likväl
lämnat honom i förtvivlan — »För en kvinnas
skull». Förr byggde han luftslott på hop-
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
