Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Några drag. Av Ruben G:son Berg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Axel Karlfeldt
pets grund, nu är allt vordet annorlunda,
blott naturen hjälper honom:
För kärva mödors allvar halvt jag hunnit
Att glömma blomsterdoft och fågelsång.
När trasten sjunger ur skogssnåret,
viker dock svårmodet för tonernas
trollmakt.
Det starkaste intrycket av dessa
ungdomsdikter gör »Framåt!» genom sin
religiöst svärmiska klangfärg.
Pilgrimsskaran strävar oförtrutet och trosvisst
genom livets prövande ökenländer. Den vet
sina egna krafter otillräckliga men också
att hjälpen skall komma, den vet att
färdens faror skola övervinnas och att den
skall få vila ut ödmjukt och jublande vid
korsets fot. Denna dikt gladde säkert mest
av alla hans moder. Till henne återgår
närmast sonens skaldegry. Liksom Frödings
moder skrev hon vers redan som ung,
konstlöst men vittnande om äkta känsla
och fromhet.
Våren 1885 stundade studentexamen.
Vid skrivningen i svenska valde han det
religiösa ämnet »Den första pingstdagen»
och beredde sig med gott mod till den
muntliga prövningen. Då drabbade honom
plötsligt en stor sorg.
Karlfeldts föräldrar voro icke fattiga
men ej heller rika. Hans far var
nämndemannen Erik Eriksson — vilket tillnamn
skalden bar ända till nyåret 1889, då det
nya första gången uppträder i
studentkatalogen. Det var en händig man, som i
sin ungdom sysslade mycket med snickeri
hemma vid gården, tills han gifte sig med
dåmera änkan efter Anders Mattsson i
Karlbo, Anna Jansson. Hon var född på
Hyttbäcken; båda gårdarna ligga i
Folkär-na. I sitt första gifte hade hon tre barn,
och vart även i det andra mor till tre barn,
alla söner. Karlfeldts far spelade ingen
framträdande roll i bygdens liv. Han var
en godhjärtad man, som gärna hjälpte, ja
hjälpte över hövan så att han stjälpte sig
själv. Fadern hade råkat på obestånd,
mest genom borgensförbindelser, och måste
gå i konkurs. I början av maj 1885 kom
kraschen, som gjorde sonen förtvivlad.
Han reste genast hem och lär rent av ha
tänkt att ej fullfölja sin examen. Han
gjorde det likväl, och den 31 maj vann han
med utmärkelse den vita mössan.
Detta år var också hans myndighetsär.
Det gav honom i ett hänseende en icke
ringa tillfredsställelse. Han hade flera år
plågats av övertygelsen, att han hade
lungsot, och fruktat att dela öde med ett par
kamrater, som ryckts bort av denna
sjukdom. Men vid beväringsmönstringen fick
han visshet om att han var fullt frisk och
utan det minsta fel. Flera gånger
berättade han, hur detta helt och hållet
förändrade hans sinne, en tyngd var lyft ifrån
honom, en mans liv låg dock öppet för
honom, trots den nya mörka skuggan. Det
är biografisk sanning, när han skriver
(»Från beväringsåren»):
Jag är mönstrad inför kronans bord och jag är
funnen sund,
och med karlasteg jag drager ut ur
barndomslekens lund.
Nu farväl, min barndoms nejder!
Jag går ut i livets fejder;
om jag ej med ära kommer, kommer aldrig jag
igen.
Ett lätt liv väntade han sig icke. Men
han skulle göra sitt namn aktat och ärat.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
