Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska r o vt an e r och tioveller
d. v. s. livet som evig rörelse och kamp, som
biologisk produkt, men också livet sådant det
gestaltar sig under kulturens reglerande
inflytande. Det viktigaste kulturmomentet just
nu är arbetarrörelsen, den trevar sig fram mot
det stora målet. »Vi själva blir den jord
framtiden ska sätta potatis i, sade han, och
vi får försöka att dels leva bra och dels efter
våra möjligheter bli god matjord. Det enda
garanterat eviga är döden, sade han, men vi
ska inte bekymra oss så mycket om den. I
stället bör vi med intresse betrakta
bolsjevikernas experiment ... den nya arkitekturen,
konsten, litteraturen» o. s. v. Det är det hela,
och det är inte mycket av en person som
säger avsked till Hamlet. Mårten Torpares
livsfilosofi är naknare och kanske renhårigare
än David Sabels, men lika svagt grundad. Att
den kan vara något att bli glad åt är svårt
att förstå. Och dock väcker den tanken att
vi leva för att bli matjord åt framtiden
religiöst jubel hos många fler än Mårten
Tor-pare.
Det ligger som sagt en viss konsekvens i
att bokens hjälte återvänder till sitt ursprung
och blir proletär. Författaren menar väl att
han sålunda realiserar sitt nya livsprogram.
Men läsaren drar snarast den slutsatsen att
det är den sociala tyngdlagen som verkar,
att han med eller mot sin vilja drages mot det
plan varifrån han lyfts. Han lider av inertia,
av olust vid ordnat arbete och utstakade
vägar; han hör till den osociala typen. Vid ett
tillfälle öppnas förlåten till framtiden, och
författaren låter oss veta att Mårten Torpare
senare tog till att skriva dramer, fara
omkring och hålla föredrag om barnavård och
ge flyguppvisningar. Det låter besynnerligt
och ökar inte förtroendet för personen. Men
man kan gott tro honom om allt det, även om
barnavårdsföredragen. Det hör nämligen till
livets paradoxer att osociala människor ofta
äro ivriga sociala projektmakare.
Författaren har den likheten med sin hjälte
att han skyr vedertagna former. Han har i
tidskrifts- och tidningsartiklar gjort sig till
tolk för det litterära missnöjet och teoretiserat
om en ny roman, en överroman, som
förhåller sig till den gängse som Nietzsches
övermänniska till den vanliga människan. Härom
borde kanske intet ont sägas, eftersom
missnöjet som litterär faktor är produktivare och
därför värdefullare än belåtenheten. Men
in-getdera själsläget är det för konsten riktiga.
Detta ligger någonstans mitt emellan och in-
nebär ungefär det som Tegnér påstod vara
den Bellmanska diktens kännemärke. Den
bar, sade han, konstens regel och försmådde
dess tvång. Vad romanen beträffar, så har
den under 1800-talet utvecklats därhän att
friheten kan sägas vara dess form; allt är
redan prövat och tillåtet, och
romanrevolutionären verkar lika museimässig som en
för-stamajdemonstrant. Den nutida romanen har
liksom den homeriske jätten Briareus
hundra armar att gripa verkligheten med, och den
brukar dem sannerligen till det yttersta runt
om i Europa och Amerika. Men det är klart
att den inte kan allt: den kan inte lyfta sig
själv i håret, hur den än experimenterar.
Det första krav man ställer på en
berättare är också det äldsta: han skall ha
något att berätta. Från det kravet kan han inte
emancipera sig, han må sedan gå aldrig så
finurligt till väga och göra sig intressant med
gester och mystiskt minspel. Romanen kan
långt mindre än dramat förvandlas till
regissörskonst. Felet med en historia som Avsked
till Hamlet är att författaren inte har haft
något att berätta eller också att han glömt
bort det under spekulationer över romanens
väsen. Det finns emellertid inte något skäl
att tynga ytterligare på en bok som denna,
man gör författaren orätt därmed. Han har
åstadkommit bättre ting, och han har
sannolikt framtiden för sig. Av hans roman
kvarstår egentligen bara titeln och intentionen där
bakom. Men titeln, »Avsked till Hamlet», är
bra och intentionen lovande.
Sven Stolpes debutroman I dödens
väntrum skulle kunnat heta »Avsked till
Pro-tevs». Den har samma subjektiva läggning
som Eyvind Johnsons roman, men äger
mer stoff och konsistens. Stolpe berättar
i jagform om en ung man, som tillbringar
något år på ett lungsotssanatorium i Schweiz.
Vad själva situationen innebär veta vi ju in
i minsta detalj tack vare Thomas Manns
Zauberberg. Det intresse som boken förmår
väcka ligger åt annat håll, som vi strax
skola se.
Romanens unge hjälte är en intellektuell
libertin, dock icke av det farligaste slaget.
Hur avgrundsdjupa blickar han än sänder en,
ser man i alla fall den ljusblåa
trosskyldig-heten titta fram. Han leker emellertid Protevs,
och leken är inte helt riskfri. Han flirtar
med sin sjukdom, med livsriktningar och
åsikter. Livet kräver ställningstagande, konse-
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
