Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot
W e r in
kvens, ensidighet, och han vill undkomma
detta krav, något som är förståeligt hos en
människa med många möjligheter. Han
vill vara »un étre d’inconséquence»
(André Gides term). Som skribent önskar
han leva ut alla dessa möjligheter, och
därför hyllar han inkonsekvensen och
håll-ningslösheten, han gör självsvåldet till norm.
Han kallar det att skriva ur djupet av sig
själv och tror att just detta är det ärliga
och riktiga: »Denna konturlösa ström med
massor av bottengrums upprivet och många
skumma och kufiska beståndsdelar fritt
kringsimmande på ytan, den må vara svår att
få ned på ett vitt papper, men den är mera
verklighet och mera mig själv än någonsin
det litterära destillat, som annars brukar
passera i romaner, essayer och meditationer.»
Men så kommer ett omslag. Han lär
känna en ung präst, som väcker hans beundran
genom sin intelligens och gör ett ännu
djupare intryck genom sin karaktärs- och
viljestyrka. »Och det slog mig med våldsam
kraft», berättar han, »om jag i stället för
att ligga och vänta på en uppenbarelse och
ett under så småningom skulle ta itu med
att rensa upp inom mig själv! ... Jag vet
mycket väl, att jag inte menar något ont,
när jag fattas av entusiasm eller jubel och
låter berusande och överdrivna ord strömma.
Och jag tänker visst inte pressa ut mitt
fantasiliv med någon moralistisk svältkur. Men
jag menar bara detta: den som längtar
efter självförnyelse och hoppas på att kunna
bli medveten och stark och självansvarig —
gör han månne inte bäst i att börja med de
futtiga uppgifterna och se till att han
behärskar sig själv åtminstone i de mindre
konflikterna?»
Det är vackert tänkt och bevekande talat,
och ändå kan man inte frigöra sig från
intrycket att det också är flirt med häri. Ett
avsked till Protevs är en icke mindre
lättvindig sak än ett avsked till Hamlet, och
Stolpes hjälte tyckes lika litet färdig till
det ena som Eyvind Johnsons till det andra.
Han är emellertid medveten om sitt
dilemma, och det gör att man blir intresserad av
denne moderne andes utvecklingshistoria och
med en viss nyfikenhet motser den utlovade
fortsättningen.
I Sven Stolpes roman uppträder en
finska, som önskar att hon kunde räddas undan
lungsoten ett par decennier till »för att kunna
få se, hur det ser ut, när den moderna
kvinnan — hon som nu är mellan tjugo och trettio
år — har trängt ut den gamla». Hon talar så
käckt och förnumstigt om den nya
generationen, den nya sexualmoralen och allt det
andra nya. Däri liknar hon sin landsmaninna
Hagar Olssön; vad hon säger kunde lika
gärna ha stått att läsa i dennas roman Det
blåser upp till storm, endast hade det då
varit bättre formulerat och varit mer äkta
kvinnligt i tonen. Det blåser upp till storm är en
berättelse om »ungdomens uppror», närmare
bestämt om hur gymnasister vid en samskola
i Helsingfors resa sig mot lärare och
föräldrar, avskaffa gamla ideal och hylla nya.
Det är rivande ungdom, vars livsluft är
aktualiteten och som bollar med namnen Freud,
Watson, O’Neill o. s. v., håller föredrag om
behaviourismen och skickar hälsningstelegram
till Coudenhove-Kalergi. Själva
skolskildrin-gen är litet osannolik, men boken har fångat
mycket av stämningen över de unga åren med
deras intellektuella och erotiska oro, deras
högspända idealitet, oppositionslust och
rätliniga tro. Den nutida överskattningen av
ungdomen får vältaligt uttryck: »Ungdomen
står mysterierna närmre, den badar ännu i
ljuset av världssjälen, och en gloria omger
dess huvud.» Det klingar så nyromantiskt
som helst och kunde mycket väl ha sagts av
en platoniserande fosforist för hundra år
sedan. Allt går igen.
Det blåser upp till storm är en
jagskildring liksom I dödens väntrum. En ung flicka
berättar friskt och oförblommerat — stilen
är väl anlagd — om sitt svärmeri för
de revolutionära idéerna och för en yngling,
som delar såväl vedermödorna på skolbänken
som hennes högre intressen. Han är en
något missromantisk hjälte, men hon är sedd
inifrån och tecknad med psykologisk realism.
Det är verkligen aprilluft över de av hennes
oförfärade kvinnlighet präglade sidorna. Men
tyvärr måste läsaren konstatera att
författarinnan inte står fri gentemot denna gestalt,
utan delar hennes ungdomliga syn på tingen.
Subjektiva och hastiga skildringar sådana
som de nu omtalade ligga sedan gammalt för
den lyriske svensken. När man läser dem
undrar man om inte Thomas Mann har rätt
i att endast det grundliga är verkligt
underhållande, något som han för övrigt själv
bevisat med romanerna Buddenbrooks och Der
Zauberberg. Berättare som Waldemar Ham-
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
