Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
menhög och Vilhelm Moberg dela
tydligen Manns åsikt. De eftersträva episk bredd
och grundlighet; säga vad man vill om
deras romaner, i dem är ingenting löst och
hasarderat.
Hammenhögs Esther och Albert belönades
med första priset i en av förlaget Natur och
Kultur anordnad tävling med Ivar Harrie,
John Landquist och Sigfrid Siwertz som
domare. På bokens omslag meddelas
författarens porträtt och födelseåret 1902. Där ges
också den upplysningen att romanen till
större delen förelåg färdig, när tävlingen utlystes.
Denna har alltså inte betytt något för
verkets tillkomst. Läsaren ser också snart att
Hammenhög inte skrivit för att tillfredsställa
något speciellt förläggarkrav eller någon viss
smakriktning. Han är ovanligt självständig.
Ett inlägg som han gjorde i en debatt om
den moderna romanen visade också att han
vet vad han vill.
Esther och Albert är ingen snarvacker bok.
Den tjusar varken med sitt stoff eller sin stil.
Men den har sammanhang, liv och mening,
och verkar den litet tung, så är det med
saklighetens, realismens tyngd. Steg för steg
föras vi in i en småborgerlig glanslös värld
bland vardagliga människor. Berättaren gör
oss förtroliga med ateljésömmerskan Esther
Holmberg, som lämnat den första ungdomen
rätt långt bakom sig, hennes vänninna Betty
och hennes beundrare, glasmästaren Albert
Hansson. Den sistnämnde är inte så olik
hjälten i Almqvists Det går an, den hygglige och
galante sergeanten Albert, vilken slog för
glasmästardottern Sara Widebeck och på
flickans eget förslag ingick samvetsäktenskap
med henne. I vissa ting — den sakkunniga
miljöskildringen och den väl genomförda
berättartonen — kan Esther och Albert
jämföras med Almqvists snart hundraåriga
mäs-tarnovell, som är den första konstnärliga
skildringen ur svensk småborgarklass. Faller
det en in att göra denna jämförelse, så måste
man komma att tänka på en annan sak, något
som Hammenhögs roman har gemensamt med
de av Det går ans följdskrifter som vände sig
mot novellens tendens. Almqvist ansåg som
bekant att man borde ha frihet att älska mer
än en och att svartsjukan var oberättigad.
Esther och Albert handlar om den intrikata
situation en man råkar i, då han samtidigt, av
olika orsaker, uppehåller förbindelse med
två kvinnor, och om svartsjukans
plågsamma realitet. Glasmästaren, som är allvar-
ligt förälskad i Esther, glider tanklöst in i ett
förhållande till hennes väninna. Lika tanklöst
ger han sig in i ett dubbelspel, som blir allt
mer ansträngande och tar på hans hull och
humör. Denne godmodige hantverkare, som
inte hade någon annan önskan än att ordna
det hyggligt för sig, ge sin lilla affär en
solid grund och gifta sig med en omtänksam
flicka, förvandlas från en lindrigt komisk
figur till en tragisk. Det är kärleken, den
ovana tankeansträngningen och hotande olycka
som åstadkomma detta. Här är emellertid en
osäker punkt i berättelsen. Man frågar sig
varför inte mannen erkänner sitt felsteg för
fästmön, i stället för att väva vidare på
dessa ohållbara lögner. Så som båda äro
skildrade ter sig den utvägen naturligast.
Författaren har varit medveten härom och även gett
svar på den framställda frågan. »Han var
en man — han skulle bära sina bördor
ensam!» säges det. Och vidare: »Han
grubblade mycket men han kom aldrig på den
tanken, att Esther skulle kunna älska honom så
mycket, att hon kanske förlät honom detta
felsteg. Men han älskade för första gången i
sitt liv en kvinna över allting, mot alla sina
åsikter om kvinnans värde och utan alla
tidigare beräkningar han haft i samband med
henne, och han kunde inte sätta sig in i den
älskades känslor, endast otydligt ana en del.
Han visste inte mycket mer om Esther än att
han älskade henne.» — Det låter säga sig,
men något skruvad är dock denna
motivering.
I övrigt är berättelsen mästerligt
kalkylerad. Oberörd av litterära moderiktningar styr
författaren kurs mot en konflikt av den
allmänmänskliga och väsentliga art som alltid
behåller sitt intresse. På sätt och vis
representerar boken något nytt. Den skildrar
arbetarklass utan att vara socialt betonad. De
politiska synpunkterna, som hittills synts
ofrånkomliga i arbetarromaner, saknas
fullständigt. Något beror detta på att
skildringen rör den välsituerade arbetarklass som
redan lyft sig upp på s. k. borgerligt plan, men
mest på författarens konstnärliga objektivitet.
Vilhelm Moberg hör lika litet som
Waldemar Hammenhög till dem som göra saken
lätt för sig. Han har tagit upp ett stort och
mödosamt stoff och skrider fram med tyngd
i gången. Jämför man hans bonderoman med
Strindbergs Hemsöborna, ter den senare sig
som ett lekverk — visserligen ett genialt lek-
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
