Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
senare betraktar jag nämligen som en
förtjänst — det allra mesta som jag sett både på
svenska och utländska scener. Det är till en
stor del vår framstående dekorationsmålare
John Ericssons förtjänst. Och vad
huvudpersonen angår, Poul Reumert, var han liksom
1929 fulländad. Det var en prestation -1-
ordet låter här nästan litet ytligt, man kunde
hellre säga en höjdpunkt av konstnärlig
bildning och känsla. Célimène—Tora Teje var
denna gång kanske ännu bättre än den förra
i denna roll, som både kvinnoföraktare och
kvinnotillbedjare äro så överens om att kalla
typiskt kvinnlig. Med äkta fransk pregnans
och klarhet spelade Hilda Borgström den
intriganta Arsinoë.
Vid utgåendet mötte jag några
högkultive-rade fransmän, vilka sade till mig: »Man
måste resa till Stockholm för att se Moliére
så uppförd.» Min Alceste-sanningskärlek
gjorde att jag påpekade, att man också
kunde stanna i Köpenhamn, där Poul Reumert
var hemma. Dock ha vi, tillägger jag för att
vara fullständigt rättrådig, Dramatiska
teaterns högsta ledning, dess utmärkta
skådespelare och regissören Olof Molander att tacka
för mycket av det som Moliéres älskvärda
landsmän berömde.
Stor behållning fick man av att på ett fullt
tillfredsställande sätt se den i min mening
fullödigaste enaktare som tillkommit i
Norden, och kanske vi få sträcka ut området ännu
litet vidare.
Runar Schildts Galgmannen har det
förtätade liv, den konstnärlighet och självklarhet
i förening, som finns hos mästerverket.
Överste Christoffer Toll, en femtioårs man,
sitter eller rättare vandrar oroligt omkring i
sitt av ett par ljus nödtorftigt upplysta rum på
hans egendom uppe i det karga Finland. Det
är en vinternatt 1840, och han berättar än
vresigt, än hotfullt för sin unga hushållerska,
att han denna natt tänker förgripa sig på
henne. Hushållsmamsellen Maria—fru Karin
Molander blir, som naturligt är, upprörd, men
man förstår, att hon hyser medlidande med
den hjärtsjuke och ångestfyllde mannen, som
nu under natten berättar för Maria om sitt
liv och hur han en gång för ett sandkorn
köpt en galgman, en lyckotalisman, som kan
skänka allt vad man önskar men som man
måste göra sig av med före sin död och för
ett lägre pris än den inköpts, såvida man inte
vill, som Karl XII sade, »mista saligheten för
omaket». Maria, som i sitt hjärta burit på
lidelsefull kärlek till den olycklige, erbjuder
då sig själv, hela sin person, allt värt mindre
än ett sandkorn, tror och säger hon med den
stora kärlekens mystiska ödmjukhet. Då
faller galgmannen till stoft, och översten avlider
vid sidan av en människa som verkligen kan
vara något att hålla i handen i
dödsögonblicket.
Reumert gav åt den gamle krigaren,
cynisk och egoistisk, än full av trots, än av
ångest och oro, allt som krävdes, och det så
naturligt och självfallet, att man trodde både
på översten och hans galgman.
Jag hade vid läsningen av stycket
föreställt mig Maria som mera storvuxen, men
då jag en stund sett och hört på fru Karin
Molander, väl den älskligaste, om det
adjektivet är tillåtet i vanlig prosa, av alla
skådespelerskor på Stockholms scener, och
lyssnat till hennes rena barnaröst, här så fast
och fylld med tro, så vill jag helst tänka mig
att hushållsmamsellen Maria verkligen var
som hon. Det är bra sällan man i en
teatersalong och i livet också för resten får erfara
den vördnadskänsla, som framkallades av det
sätt på vilket hon erbjöd sig själv, och att
känslan blev så fulltonig, därför ha vi att
tacka både fru Molander och hennes
motspelare och ej minst Runar Schildt själv.
Den inbillat sjuke av Moliere gavs nu
igen, denna gång som ett satyrspel, efter
tragedien »Galgmannen». Man kallade stycket för
ett par år sedan »Den inbillade sjuke»,
kanske av det skäl, att något tillgjort skall vara
med för att det skall verka riktigt modernt
och kultiverat. Man gick nu en medelväg och
kallade pjäsen »Den inbillat sjuke». Kanske
man nästa gång kan hoppas på att få alldeles
riktig och naturlig svenska och få stycket
kallat »Den inbillningssjuke», så som man har
gjort det under mindre subtila perioder.
Argand, »inbillat sjuk», spelades med en
rent förvånande farsbrio av Reumert. Det
var som ett trolleri att se den nyss
så barske och karske militären
förvandlad till en gubbe, som såg ut som en
gumma och bävade för varje knip i magen. Nå,
vi vanliga människor äro icke så
duktiga vi heller, men här frågar sig åskådaren:
knep det verkligen ? Skall Argand vara fet
eller mager? Skall prologen och epilogen
medtagas ? Skall stycket ges helt som fars ?
Det senare torde vara Molière-kännarnas nu-
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
