Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Inga Tidblad—Madame Christine. E. Adolphson —Carlos Pinto.
Almberg & Preinitz.
Det svaga könet. A k t j.
gamle make rätt, då denne, enligt vad hon
påstod, hade yttrat: »Du är alldeles för bra
för de där gossarna.» Är det en möjlig typ
fru Brunius gjorde av den nästan
människoätande grevinnan? Räcker det som
förklaring med att hon var av slavisk börd? Mig
roade hon i alla fall genom sin intensitet,
och underliga djur finns det i Vår Herres
hage. Jag tror dock, att det var hon som
allvarligast oroade de anglosachsiska damerna,
då de med sina bönböcker i mjuka skinnband
gingo från hotellet till »the service» på
söndagsförmiddagen.
Med trygghet och lugn på- och avkopplade
le maitre d’hötel Antoine — alla voro
Antoine med hovmästaren — alla dessa
kontakter. Han spelades med sublimt lugn av herr
Erik Berglund.
Stycket saknade fast byggnad, och det hela
var ur många synpunkter litet rörigt. Men
typerna äro lustiga och troligen de flesta
alldeles riktiga. Ett gott skratt fick man av
argentinaren Carlos Pintos sorg över sin
hårda lott i U. S. A., dit han följt någon dam
som älskare. Där arbeta alla på sina kontor
och, sade han dystert, »jag måste hålla mig
inne tills det blev kväll». Det finns väl
också i Amerika herrar som göra ingenting
under dagen, men det är både där och i
Europa ett sådant fåtal att det icke är värt
att oroa sig alltför mycket över deras
arbetslöshet. Hellre bör man vara tacksam, att en
så lustig pjäs som »Det svaga könet» har
kunnat göras på detta tema. Det är
emellertid ej bristande maskulinitet utan övermått
av brutalitet, inom alla klasser, som hotar oss.
Vår norske favorit Ingolf Schanche kom i
vårens sista stund med ett gästspel på
Oscarsteatern tillsammans med Det nye teaters i
Oslo ensemble. Man gav ett litet roligt,
välformat lustspel av den här genom några
komedier kände Frederick Lonsdale. Ett av
dessa lustspel, »Hennes sista bedrift», spelat
på Oscarsteatern, var nästan otillåtligt
jolmigt på anglosachsiskt vis, ty vi veta ju, att
vid sidan av den typiska anglosachsiska
friskheten finns det också en lika karakteristisk
jolmighet.
Om man undantager den något ansträngda
titeln När sjunger kanariefågeln F var
emellertid det stycke som norrmännen här
uppförde riktigt roande och jag skulle vilja säga
även icke ofriskt.
Två par, som något oförsiktigt parat sig i
lagligt äktenskap, önska damombyte, och
främst förefinnes denna önskan hos
författaren — en andra klassens dylik — Geoffrey
Lymes—Ingolf Schanche, som blivit gift med
Änne—Sonja Mjöen, en liten nosig om ock
näpen egocentrisk företeelse. Bara de
modernistiska möblerna hon anskaffat voro,
förefaller det mig, fullgiltiga skäl för skilsmässa.
Kanariefågeln i buren, som mannen anser
408
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
