Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den fotsida klädnaden. Av Thomas Mann. Översättning av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den fotsida klädnaden
da kistan, löste riglarna och slog upp
locket. Allehanda värmande plagg tog han
upp, allt vad som låg överst och djupare,
mantlar och täcken, gördlar, huvudbindlar,
skjortor, och lät alltsammans hopviket
falla i en hög på golvet. Han fann
klädnaden där han visste att den skulle vara,
tog den, vände sig om, lät den falla ur
sina veck och bredde ut den helt.
Gossen stirrade häpen. Han drog in
luften genom sin öppna, skrattande mun.
Metallbroderierna glittrade i lampljuset.
Silver- och guldblixtar sköto emellanåt fram
mellan den gamles oroliga armar och
överglänste för ett ögonblick färgskimret,
purpurn, det vita, olivgröna, rosenröda och
svarta i tecknen och bilderna, stjärnorna,
duvorna, träden, gudarna, änglarna,
människorna och djuren på den töckenblå
bottenvävnaden.
»I himmelska ljus!» framstötte Joseph.
»Hur skönt! Käre fader köpman, vad är
det du visar kunden i ditt valv? Där är
Gilgamesch med lejonet i sina armar, jag
känner igen det på långt håll! Och där är
det en som strider mot en grip och svingar
klubban. Vänta, vänta! Ack, Zebaoth,
vilka djur! Där äro de som fått älska
gudinnan, häst, flädermus, varg och den brokiga
fågeln. Låt mig då se! Jag känner icke
igen allt —• jag kan icke urskilja det. Mina
stackars ögon bränna av att se på så långt
håll. Är det skorpion-människoparet med
de stingande stjärtarna? Säker är jag icke,
men det förefaller mig så, om jag också
helt naturligt fått tårade ögon. Vänta,
köpman, jag åker fram litet närmare på mitt
ben, med händerna på ryggen. O Elohim,
på nära håll blir det ännu skönare, och allt
blir tydligt! Vad göra de skäggiga
andarna vid trädet? De befrukta det ... Och
vad står där skrivet? ’Jag har — avklätt
mig — min kjortel, vi skulle jag — åter
sätta den på mig?’ Underbart! Åter Nana
med duva, sol och måne . . . Jag måste
resa mig upp! Jag måste stå upp, köpman,
jag ser icke den översta delen:
dadelpalmen, ur vilken en gudinna sträcker ut
armarna med mat och dryck . .. Jag får
vidröra det, säg? Det kostar ingenting,
hoppas jag, om jag försiktigt lyfter kåpan
med min hand för att känna hur lätt och
hur tung den är, om man väger den, hur
tung och hur lätt på samma gång .. .
Köpman, jag är fattig, jag kan icke köpa den.
Köpman, skänk mig den! Du har så många
varor — skänk mig klädnaden! Låna mig
den så att jag kan få visa den på mig för
människorna till heder för dina varor!
Nej ? Ovillkorligen nej ? Eller vacklar du
kanske? Vacklar du något, något litet, och
önskar du i all din styrka ändå att jag skulle
taga den? Nej, jag misstar mig, du
vacklar av trötthet, av att hålla den uppe och
utsträckt. Du har redan ansträngt dig
alltför länge ... Giv mig den! Hur bär man
den, hur slår man den om sig? Så? Och
så? Och sedan kanske så? Hur behagar
det dig? Är jag en skimrande fågel i den
fotsida klädnaden? Mamis brudklädnad —
hur passar den sonen?»
Naturligtvis såg han ut som en gud.
Det var den verkan man rimligen kunnat
vänta, och Jaakobs hemlig’a önskan att
framkalla den hade varit för stark för
hans motståndskraft. Knappast hade
Joseph genom metoder, vilkas slughet och
tjuskraft man gör bäst i att lugnt
erkänna, spelat klädnaden ur faderns händer
över i sina egna, förrän den med tre, fyra
handgrepp och kast, vilkas säkerhet
vittnade om ett naturligt anlag för
kostymering, lätt och fördelaktigt anpassade sig
efter hans personlighet — betäckte hans
huvud, omslöt hans axlar och föll kring hans
unga gestalt i veck, ur vilka silverduvorna
skimrade, de mångfärgade broderierna
glänste, och dess tunga fall gjorde honom
längre än han eljes var. Längre? Hade det
bara stannat vid det! Men praktklädnaden
gjorde honom så upphöjt skön och förnäm
att det icke mera var naturligt, det grän-
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>