Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sonja Kovalevskys författarskap. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G ii r li Linder
Hjältinnans ställning, hennes längtan bort från
den krets som omgav henne, hennes lidande under
fördomarnas ok som tryckte henne — allt var så
likt författarinnans egna förhållanden, att det föll i
ögonen på alla . . . Då Anjuta kommit till sista sidan
och med möda kvävande sina snyftningar läste om
hur den döende Liljenka begrät sin förspillda
ungdom, fylldes faderns ögon plötsligt av tårar. Han
steg upp utan att säga något och lämnade rummet.
Han talade inte med Anjuta om hennes
berättelse, men han bemötte henne med stor
ömhet, och alla förstodo att hennes sak var
vunnen.
Samma vinter fick Tanja, då femton år,
följa med på vintersejouren i Petersburg.
Här blev Dostojevski daglig gäst hos
familjen. Hans första uppträdande där — i en
större krets av släkten — var just ej lyckat.
Han var fyrtitre år, men såg gammal och
sjuk ut. Hela tiden fingrade han på sitt
tunna gula skägg och tuggade på läpparna,
varvid det ryckte i ansiktet på honom. Han var
ohövlig och otillgänglig och saknade all
salongsmässighet.
Men helt annat var det när han var där
med några få som han kände sig sympatiskt
stämd emot. Han ville att alla skulle lyssna
på honom och berättade då så livligt,
målande och åskådligt som ingen annan. Tanja
förälskar sig djupt. Hon förklarar det själv
med att den förödmjukande
underskattningen i hennes barndom hade gjort hennes inre
värld djupare och mera utvecklad än hos
hennes jämnåriga. Med den intensitet som
utgjorde grunddraget i hennes karaktär
koncentrerade hon alla sina tankar, alla sina
själskrafter i en hänryckt dyrkan av denne
nervöse, genialiske man. »Gode Gud», ber
hon, »låt hela världen vara förtjust i Anjuta,
men laga bara så, att Fedor Michajlovitsch
tycker jag är vackrast.» Men ack,
Dostojevski förälskar sig i den tjusande Anjuta,
och dold bakom ett draperi hör Tanja hur
han friar till henne. Det blev ett nyss
vaknat ungmöhjärtas första bittra sorg. Men den
vackra, förfinade Anjuta kan ej, till Tanjas
stora glädje, besvara den fule, nervöse och
ömtålige äldre mannens kärlek. Omedelbart
efter Dostojevskis frieri sker återresan till
Palibino. Tanjas hjärtesår läkes snart, och
Dostojevski försvinner ur systrarnas liv. Och
blott efter ett halvt år underrättar han om
sitt förestående giftermål med Anna
Grigor-jevna, hans andra hustru. Men hans
inflytande blev avgörande för systrarna Rajevskis
framtida utveckling och deras fulla anslutning
till den bildade ungdomens revolutionära
inställning och verksamhet. För dem gavs nu
ingen återväg till det gamla livet på
Palibino. Det är en synnerligen levande och
åskådlig bild Sonja Kovalevsky i systrarna
Rajevski givit av Dostojevski; man förstår att
bilden etsat sig in i hennes minne med den
första djupa förälskelsens kraft.
I min föregående uppsats har jag berättat
om hur livet, som tedde sig så underbart i
de unga systrarnas fantasi, blev i verkligheten
— det liv som Sonja Kovalevsky vid systerns
dödsbädd tänkte igenom: hur de en gång
drömde att det kunde bli och hur det blev.
III.
Sprider Sonja Kovalevsky i Systrarna
Rajevski — liksom de stora ryska författarna —■
en viss klarhet över förutsättningarna för
de revolutionära teoriernas uppkomst och
utveckling i dåtidens Ryssland, så berättar hon
i Vera Vorontzoff deras genombrott i
praktiken, sådant detta kunde gestalta sig i en
förnäm och intelligent ung kvinnas liv.
En dag år 1876, då makarna Kovalevsky
åter bosatt sig i Petersburg, fick Sonja
besök av en ung flicka av ovanlig skönhet.
Bådas föräldrar hade en gång varit
umgängesvänner. Vera Vorontzoff hade i tidningarna
läst om den berömda och självständiga
veten-skapsidkerskan, och hon visste dessutom att
Sonja hade kontakt med de unga
revolutionära intelligenskretsarna. Hon bönföll Sonja
att visa henne väg till ett arbete, åt vilket
hon kunde ägna sig med kropp och själ.
Vera berättade om sin uppväxt på
familjegodset, ett liv som Sonja kände ut och in
av egen erfarenhet. Den unga Vera hade
odlat de talanger som fordras för att en gång
göra sig i societeten och bli bortgift. Hon
hade letts och drömt, alldeles som Anjuta. Men
så en dag kommer Livet. En grannegendom,
som stått övergiven, tas i besittning av, d. v. s.
den är av myndigheterna utsedd som
förvisningsort för sin förre ägare, Stepan
Vasil-tseff. Denne finner i Vera en svärmisk
åhörare när han utlägger de nya revolutionära
tankarna. Sådden faller i en jungfruligt
fruktbar jord, och även kärleken växer fram
mellan den fyrtitreårige mannen och den
ader-tonåriga flickan. Men Vasiltseff förvisas till
sibiriska gränsen; som adelsman kan han ej
deporteras till själva Sibirien. Vera besvär
honom att få följa med; men de förstå att
föräldrarna aldrig skola ge sitt samtycke, och
att rymma utan att äga ett öre går ju inte.
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
