Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sonja Kovalevskys författarskap. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sonja Kovalevsky s författarskap
Vasiltseff dör i fångenskapen, och hon får ett
avskedsbrev från honom:
Du har varit mer än en dotter och mer än en
älskarinna för mig. Vera, du har varit min andel
av odödligheten. Jag dör utan att ha uträttat något
på jorden. Hela mitt liv har jag varit en dådlös
drömmare, jag har varit som gräset på marken
varom psalmisten talar — en gång avmejat finnes
icke mer något spår av att det varit till. Men jag
känner och vet att du, min älskade Vera, är kallad
till något stort och skönt. Vad jag drömt skall du
fullborda. Och jag skall återfödas i dig, och den
evighetstanke som jag känt sväva över hela mitt
liv men aldrig lyckats gripa och uttrycka, den skall
erhålla form och gestalt genom dig.
Detta brev blev för Vera ett heligt
testamente. Slut med drömmar, nu gällde det dåd.
Vasiltseff hade testamenterat henne den del av
sin förmögenhet som han kunde förfoga över,
och hon blev därigenom oberoende av
föräldrarna. Hon reste till Petersburg. Men ack,
Vasiltseffs meningsfränder verkade ju i det
fördolda! Det var då hon i sin villrådighet
vände sig till Sonja Kovalevsky. De båda
blevo mycket goda vänner. Men Sonjas försök
att rikta in Vera Vorontzoffs håg på studier
misslyckades. Hon bara drömde om en
verklig gärning.
Äntligen kom hennes tillfälle. Sjuttifem
unga män och kvinnor arresteras. De hade
klätt ut sig till arbetare och sökt anställning
vid fabriker, hållit tal och delat ut
revolutionära broschyrer. Boken ger en mycket
intressant skildring av rättegången.
Författarinnan anmärker att det just var genom
sådana där massrättegångar revolutionärerna
kommo i kontakt med varandra.
För en av de anklagade, den mest
intelligente och skarpsinnige, den fattige juden
Pavlenkoff, yrkar åklagaren det strängaste
straff. Han dömes också till tjugu års
straffarbete i Schlüsselburg. Vera söker upp hans
advokat och får veta, att om Pavlenkoff vore
gift och hans hustru ville följa honom till
Sibirien, så skulle nog kejsaren låta beveka
sig att mildra straffet till deportation. Nu
fanns för Vera en uppgift, värdig Vasiltseffs
tro på henne. Hon begagnar sig av sina höga
relationer, får den önskade tillåtelsen,
underrättar Pavlenkoff och viges vid honom i
fängelset. Pavlenkoffs dom ändras också till
deportation. Först när allt är oåterkalleligen
för sent meddelar hon sig med Sonja, som
känt en viss aversion mot Pavlenkoff. Hon
erkänner att hon före vigseln gripits av en
tryckande ångestkänsla, känt det som om hon
stoppades ned i en bottenlös kolsvart säck och
för alltid lämnade ungdom, lycka och frihet.
Men när vigseln började kom det som en dvala
över mig — jag tyckte att det inte längre var
Pavlenkoff som stod bredvid mig, utan Vasiltseff,
och jag hörde hans kära stämma ljuda i mina
öron. Jag vet, å, jag vet, att han skulle gilla mitt
steg, att han skulle ha glatt sig över mig.
Sonja Kovalevsky var med henne vid
avresan. Just när tåget satte sig i gång och Vera
Pavlenkoff sträckte ut sin hand till en sista
hälsning, stod det så livligt för mig, berättar
hon, vilket öde som väntade denna unga
förtjusande varelse, att mitt hjärta
sammanpressades och tårarna strömmade ur mina ögon.
Är det för min skull du gråter, frågade
Vera med ett ljust leende. Ack, om du visste
vad jag tvärtom tycker synd om er alla som
måste stanna kvar.
Ett av bokens starkaste partier är, synes
det mig, berättelsen från den historiska
söndagen den 19 februari 1861, då det kejserliga
manifestet om livegenskapens upphävande
upplästes i alla Rysslands kyrkor. Fastän
Sonja förlagt skildringen till det
vorontzoff-ska godset, förstår man att det är hennes egen
erfarenhet av denna söndags förlopp på
Palibino som ligger till grund för hennes
berättelse. Jag återger den förkortad men till
största delen med hennes egna ord. Sonja var
då elva år gammal.
Till kyrkan beger sig hela den grevliga
familjen, greven i full paraduniform,
grevinnan i en dyrbar sidenmantilj, och barnen,
utstyrda som små dockor, samt guvernanter,
förvaltare och gårdsfolk. Den öppna platsen
framför kyrkan är svart av människor. Ett
par tre tusen bönder och deras kvinnor ha
samlats från de kringliggande byarna.
— Cette vue me fait mai. Je pense
involon-tairement à 89! mumlar grevinnan
hysteriskt.
Kyrkan är fullpackad av folk. Hela denna
tjocka gråa massa ber idag som en man,
andaktsfullt, fanatiskt. Från denna kyrka,
liksom från hundra tusen andra i hela
Ryssland uppstiga böner, så brinnande, uppfyllda
av en så gränslös oro och ett så lidelsefullt
hopp, som kanske aldrig förr så länge
världen stått uppsänts mot himlen på en gång av
ett helt stort folk. »Herre du allsmäktige,
skall du väl förbarma dig över oss? Vår nöd
är stor och sekelgammal! Skall det väl nu
bli bättre? Vad skall det kejserliga
manifestet säga?» — Den obehagliga stanken av
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
