Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sonja Kovalevskys författarskap. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sonja Kovalevsky s författarskap
IV.
Sonja Kovalevskys nästa roman skulle heta
Væ Vidis. Fullbordade voro vid hennes död
blott en inledning och ett långt första
kapitel. Även denna roman skulle ha ett
självbiografiskt underlag. Hon ansåg ju sig själv
som en besegrad i kampen för lyckan, och
hennes sympati var alltid hos de besegrade,
ej hos segrarna. Inledningen är närmast ett
symboliserande naturepos och skildrar
brytningen mellan vinterns och vårens välde.
Vintern, en högrest kvinna av underbar
skönhet söver allt till ro: kampen för tillvaron,
passioner, rovlystnad, sorger och förtvivlan.
Men så kommer Våren, ej den blygsamma
unga kvinnan med de oskyldiga blå ögonen,
så som konstnärerna gärna framställa henne,
utan en halvvild ung jättinna, med en
tigerhud svept kring den nakna kroppen, med
ögon än ömma och svårmodiga, än spefulla,
vällustiga och grymma — ett Pans sändebud.
Vintern hånar och förebrår Våren: Hos dig
finns blott en enda, allt uppslukande lidelse:
att alstra! Där det finns plats för en kallai"
du till liv tusen, men vad det sedan blir av
dessa dina skapade varelser, det bekymrar
dig icke. Och så alla de oräkneliga livsfrön
som omkomma innan de hunnit utveckla sig!
Hunger och vällust, se där de två törntaggar
du sticker in i var och en du kysser och
trycker till ditt bröst.
Men Våren växte allt högre och ögonen glänste
av en olycksbådande eld. Hon böjde sig ned på
knä och tryckte läpparna mot jorden; — Nog nu
med sömn! Stå upp, vakna allt som är ungt, all
som törstar efter liv, allt som kämpar efter liv,
allt som känner sig äga kraft att erövra en plats
på jorden. Tävlingskampen är öppnad! Träd fram
och kämpa för tillvaron!
Det är ett klart seende konstnärsöga som
röjer sig i de fina naturiakttagelserna, och
det är väldig kraft och dramatisk stegring i
skildringen av »det grönskande vårliga
larmet» i skogens alla vrår.
En andra roman: När ingen död finnes
mer, hade hon ursprungligen ämnat att
skriva tillsammans med A. Ch. Edgren, men
hon ber sedan att få ensam disponera över
ämnet. Förslaget är, säger hon, så djärvt och
fantastiskt, att hon måste få känna sig
alldeles fri, om hon skall våga sig på det. Hon
säger sig ha funnit en beundransvärd ram
till romanen, nämligen Institut Pasteur,
vilkets alla institutioner äro som enkom gjorda
att sätta i seen.
I den posthumt utgivna samlingen finnes
ännu ett romanfragment: det första kapitlet
till En roman från Rivieran. I Ett
barndomsminne från polska upproret presenteras en ung
polsk frihetshjälte, som var föremål för den
femtonåriga Sonjas omätliga beundran och
barnsliga förälskelse. Palibino låg vid
polska gränsen, och de ryska godsägarnas i
denna trakt sympatier voro helt på deras
grannars, de polska adelsmännens sida. Hjärtligt
hatade voro av alla de ryska
militärguvernörerna, och Sonja ger en rolig och drastisk
skildring om hur hon med berått mod, ej som
hon fantiserat om stöter en slaktarkniv i hans
hjärta under ropet: Det är för Polen!, men
ändå grovt förolämpar en sådan som objuden
trängt sig in på Elena Pavlovnas stora
namnsdagsfest. Av alla främmande folk förblev
under hela hennes liv det polska Sonja kärast.
Som barn drömde hon om att få delta i ett
polskt uppror, och ännu så sent som 1884
skriver hon i ett brev: »Vem vet, kanske gå
■mina barndomsdrömmar en gång i
uppfyllelse.» När man läst denna hennes novell
förstår man denna kärlek.
Mina minnen av George Eliot trycktes
först i Stockholms Dagblad 1885. Sonja
Kovalevsky hade besökt den i hela Europa högt
uppskattade författarinnan två gånger, 1873
och 1880, således både under hennes första
äktenskap, med Mr Lewes, och hennes andra,
med den trettio år yngre Mr Cross. Sonja
fann ett äktenskap som det senare abnormt.
Men när hon såg dessa båda tillsammans
framstod deras förening helt naturlig. Dock
uppkastar hon frågan huruvida snille är
tillräckligt att utjämna en sådan
åldersskillnad och om beundran för ett sådant
kan ersätta för en man vanlig kärlek.
I sin docentavhandling om Ernst
Ahlgren erinrar Sten Linder om att Vogüé
i Le roman russe hänvisar till George Eliot
som en engelsk motsvarighet till de stora
ryska romanförfattarna, liksom Bourget i sina
Essais ställer George Eliot vid sidan av
Turgenjev och Tolstoi — omdömen som i detta
sammanhang äro av ett visst intresse. Sonja
Kovalevsky var i viss mån kongenial med
George Eliot och hennes karakteristik av den
senare är gjord med psykologisk skärpa och
öm förståelse.
Under åren omkring 1825 föddes det
största antalet snillrika författare i Ryssland —
erinrar Sonja Kovalevsky om i en
förträfflig essay över Saltykov. Av dessa äro en-
617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
