Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sonja Kovalevskys författarskap. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sonja Kovalevsky s författarskap
V.
Kritiken tog på ett helt annat sätt emot
Sonja Kovalevskys egna böcker än Kampen
för lyckan. Författarinnan prisas för den
levande bild hon lyckats ge av systrarna
Rajevski och för den åskådliga miljöskildringen.
En som dock — privat — uttalade sig
mycket överlägset om den första berättelsen var
Oscar Levertin. Från Davos skriver han i ett
brev, sedan han sablat ned en berättelse av
A. Ch. Edgren, vilken han säger ha nått
realismens »cul de sac» : »Nästan detsamma
gäller fru Kovalevsky tycker jag: hennes bok är
ju blott en memoar, etnografi,
.resebeskrivning, men konst, dikt, jag kan ej finna det.»
Omdömet har ett tillägg som nog ej är
utan betydelse: »Du ser i vilken riktning
Heidenstams och mina räsonnemanger gå.»
Och endast några få veckor senare meddelar
han att Pepitas bröllop är färdig och kallar
böcker av Edgren, Kovalevsky och Björnson
för »rena smörjan». Levertins beundrande
vänskap för Heidenstam, hans lösbrytning
från de tidens litterära ideal ban först sökt
inrikta sitt författarskap efter, gjorde honom
angelägen att avlägsna varje misstanke om
att ännu dyrka de gudar ban bränt. Dessutom
har den omständigheten att A. Ch. Edgrens
och Sonja Kovalevskys namn alltid
sammankopplades, som om de båda väninnorna varit
siamesiska tvillingar, säkerligen vållat att
Levertin gått till läsningen i avsikt och
övertygelse att finna ett eko av A. Ch. Edgrens
författarskap. Ordet »resebeskrivning» faller så
utanför bokens ram att det verkar en smula
mala fide eller mycket slarvig läsning. En
memoar, kanske något för refererande om man
så vill, men dock av hög litterär kvalitet och
i god konstnärlig form. Som källa vid
utforskandet av Sonja Kovalevskys personlighet är
den ovärderlig och utgör en beståndande
korrigering på viktiga punkter i den biografi
A. Ch. Edgren gjort över sin väninna.
Som motstycke till Levertins omdöme må
till slut citeras några av de offentliga. Carl
David af Wirsén — som eljest man kan säga
principiellt underkände tidens moderna
litteratur — skriver:
Sonja Kovalevsky var ovanligt rikt utrustad.
Men något som verkligen måste väcka både
förundran och beundran är, alt hon, som sysselsatte
sig med strängt vetenskapliga mycket abstrakta
studier och på matematikens område blev europeiskt
berömd, tillika som skönlitterär författarinna
ådagalade en så stor förmåga av åskådlighet, en så rik
inbillningskraft, så mycket sinne både för naturen
och för de finare skiftningarna i det mänskliga
själslivet. Hos henne fanns mycket av en skaldinna;
just i omedelbarhet synes hon stå ofantligt över
den talangfulla väninnan Anna Carlotta.
Ett par av recensenterna likna henne vid
Turgenjev:
Denna sistnämnda skiss (inledningen till Væ Victis),
utmärker sig genom ypperliga naturskildringar och
höjer sig genom tankarnas höga flykt och språkets
ädla form till ett äkta konstverk av hög rang. Det
är något av Turgenjevs djupsinniga grubblerier över
livets rnystér, det är den ädlaste sidan av den
varmt kännande och skarpt forskande ryska
karaktären man möter här.
En annan skriver:
Hon var en kvinnlig Turgenjev, fantasirik, varm,
stämningsfull, ett utmärkt uttryck för det mest
egendomliga och fina hos den slaviska rasen.
Mest entusiastisk är C. R. Nyblom i sin
recension av Vera Vorontzoff, som han
kallar »mästerlig», gjord med en berättargåva
sådan som endast »ett verkligt geni» kan äga
den. Han beundrar »den fulländat
konstnärliga formen».
I Nya pressen i Helsingfors beklagas att
Sonja Kovalevsky som författarinna kom
föga längre än till ansatser. Men, säges det,
dessa öppna vyer över kvinnans känsloliv så
vidsträckta, att »man tvingas gå till
diktningens störste för att finna ekvivalent».
Även om dessa omdömen för vår tid måste
te sig något överdrivna, står dock fast, att det
Sonja Kovalevsky hann med som
författarinna utan tvivel ger en bestämd riktlinje för
att hennes namn en gång kunnat bli nämnt
bland de stora ryska författarnas. Man
finner i hennes böcker samma omisskännliga och
betagande ryska doft som i deras. Själv
anger hon i sin essay över Saltykov
förutsättningarna för att bli en stor romanförfattare
sålunda: »en livlig och glödande fantasi, en
synnerlig förmåga att identifiera sig med de
personer hon tecknar samt en sällsynt finhet
i karaktäranalysen.» Hon ägde dessa
förutsättningar. Hon blev allt friare gentemot
verklighetsstoffet. Hennes fantasi blev alltmer
expansiv, hennes psykologiska blick trängde
djupare, så att det inre händelseförloppet
framstod klarare. Hon utvecklade en allt
större förmåga att omsmälta verkligheten till
dikt. Det som blev vittnar om hur det kunde
ha blivit.
Denna uppsats ansluter sig till författarinnans biografiska studie Sonja Kovalevsky i Ord och
Bild 1930 sid. 347—364.
619
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
