Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Bo Bergmans »Trots allt». Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Bergmans »Trots allt
uppgörelser med klang av en manlig stämma,
som äntligen sjunger ut. Rydbergs
Grottesång, Karlfeldts tidsdikter kunde nämnas. Men
alldeles egen för Bo Bergman är hans
hård-mej siade koncentration, som i en dikt kallad
Död skog på två fyrradingar samlat en
stämning av enastående kärv äkthet. Det är inte
något obehärskat utbrott. Orden verka så
förkrossande, därför att de falla väl avvägda och
eftertryckliga, med stram precision; först ett
och ett, när tidslytet. karakteriseras, till slut
i en stigande svallning, då förödda andliga
värden beklagas:
Ett skadedjur. En larv. En mask.
En parasit på stora trän.
Det ges ett krälande patrask,
varhelst det ges en stolt domän.
Vad det blev tyst i sångens hus!
Ett uselt kryp, en vinglös larv
har dödat skogens sköna sus
kanhända för ett tidevarv.
En alldeles säregen plats bland dessa
protestdikter tillhör den korthugget gripande Låt
oss tala om annat. Här ges en upplevelse av
tidens nöd med den ton av bitter medkänsla,
som är de stora satirikernas: deras som ha
hjärtat med i sin satir och ej kunna
karakteriseras bättre än med Bo Bergmans rader i
en minnesdikt över H. C. Andersen:
Han lyss till stenarnas hjärta,
när andras hjärtan bli sten.
Oppositionen mot tiden hos Bo Bergman
är icke negativ. Liksom det mörka i hans
dikt alltid haft sin bakgrund av ljus, så är det
just hans idédyrkan som tvingar honom till
protest. Hans idealism är ungdomligt
hoppfull. Just därför är den stridbar. Det finns
icke ett spår av gammalmansknot i hans rader
om ungdomen — rader som själva bäras av
en ung och stark övertygelses andlösa kraft
och glöd (De brinnande lamporna). Denna
tro på omistliga värden tar allt oftare bilden
av ljusdyrkan. Så talas om ljusets strid mot
»mörker och signerier». Tron på en säker
borg, säkrare ju hårdare striden varit, har
bundits i några psalmartat trygga rader om
en förtröstan, klar och stark som en
nordisk vinterdag, med värme mitt i kölden:
Oändlighet förskräcker
oss med sin tomhets köld.
Ett bröst i lågor sträcker
mot fasan dock sin sköld.
En dröm som saligt diktar
befolkar himlens rund.
En gärning som ej sviktar
blir hem och ankargrund.
Det är överhuvud påfallande, hur mycket
den nordiskt trygga hemstämningen av
gammal psalm och forntid betyder i
diktsamlingen. Den möter i ett par pompösa festdikter,
i Linnédikten Svensk sommar, i de strofer
om Ödsliga gårdar, där det vårliga och det
tunga i ett svenskt lynne få ord på samma
gång som skaldens livs visdom: »Det största
är icke stundens glans». Just föreningen av
lätt omedelbarhet och djupt grubbel gör Bo
Bergmans dikt till vad den är: på en gång
idédikt och lyrisk visa.
Med sitt djärva och sanna tidstrots gå
dessa dikter minst av allt i desperationens och
irritationens tonart. Den apollinska klarhet,
som strör pilar mot dumhet och feghet,
triumferar i stämningar av frigjordhet och
majestätiskt behag. Orfeus’ heliga lyra »söver
det ängslade» med samma strofiska jämnmått
och välljud som i Melodi ägnades ingivelsens
makter. Den triumferar även i manliga ord
om konsten att göra ärligt upp med sitt öde
och gå vidare (Vid en milsten).
Det triumferar, detta segerljusa, festligt
sångrika lynne, i dikter som besjunga
sången och livet. Protesten mot förtryckande
makter har sin djupt mänskliga grund i en
kärlek till det växande och verkligt unga,
det fruktbara och livgivande (Trädgården).
Den skaffar sig också luft i stämningar av
upprymd generositet och sångarglädje, av:
»fånga mig den som kan», som det heter i
Livets ögon. Sjungande, lättsinniga och
vanlottade bohemer ha alltid fått en ömsint vård
i Bo Bergmans dikt: från Scarron till
Bellman eller den unge sjömannen på
Djurgården och gatmusikanten, som mycket riktigt
ej blir glömd i Trots allt. Den ögonblickets
dionysiska vagabondlycka, som kan tyckas
så förgänglig, kan vara det dyrbaraste av
allt. Då blir den bestående, fast lyrorna dö
som bjärta blad. Det gudaingivna
ögonblicket, som gäller en evighet (Jordens önskan)
■— detta står inte i motsats till den fruktbara
stillheten, som också besjunges: »Jag tror
att i stilla väder mogna skördarna först.»
Mognadens stillhet, och det ögonblick som
aldrig vänder åter; den djupa idyllen, allt
livs grund — och skapelsedagens storm av
liv: det är de makter som bli melodi. Den
lyckliga naturharmonien lever alltfort hos
621
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
