Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Bo Bergmans »Trots allt». Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
Bo Bergman. Han ser den kanske i litet
vemodigare dager — i Vårblåst blir den en
försvunnen dröm. Men färgens och
klangernas värld spelar för full orkester i
Stockholmsbilden Vid vattnet. Och mot en sådan
bakgrund finner skalden minnesvärda ord om
det gamla och det nya, som båda höra til!
»samma stora hav». Och allt vemod och all
tvivelsjuka försvinner, när skalden i
gryningen till en ny dag, då dimmorna skingras, ser
två älskande hylla den eviga makt, som
verkar människohjärtats nya födelse.
Sångarens sinne för det omedelbara, det
som är i släkt med naturens »evige Foraar»,
har i Trots allt gett oss några alldeles
ensamstående dikter. Jag syftar på de strofer, som
kallats Hennes ord. Ytterst få svenska
skalder har det varit beskärt att med sådan
inlevelse förhärliga det kvinnliga. Det är ej
bara ett förbluffande konstverk av rytmiskt
behag — eller rättare: just i sin rytm ge
dikterna en ömsint hängivenhet, en andlös
väntan:
Vad skall jag hitta på
för att få kvälln att gå?
Klockorna slå, de slå,
de slå, men tiden
står still ändå,
den långa tiden.
Det är bekant, att Bo Bergman är visans
skald. På samma gång ger hans vers, som är
så musikalisk, ett intryck av att vara talad;
så i den gripande barndikten Ett brev. —
Ett starkt samband med den svenska sångens
djupaste, folkligaste källor springer i dagen,
klarare än förr, i Trots allt. Det faller sig
naturligt för skalden att kläda sin hymn till
framtidens gryning i tonfall från folklig
religiös sång (Nyårsgryning) och folkvisa:
Si än
syns ingen dager, men den
som har morgonens blick, må spana.
I Prolog, en apoteos över svensk sång och
svensk odling, återvända folkviseklangerna.
Men allra mest genomträngd av folkvisans
ton och stämning är den centrala dikten
Reskamraterna. I ett av dess partier finnas
makabert åskådliga bilder om dödens hundar,
som förfölja allt levande, liksom i folkvisan.
Förgängelseskräcken skingras i sagoaktigt
sjungande rader om vad ingen tid kan
betaga. Det är drömmen om Stjärnöga,
förnyad; det är den farande melodien och
bildflykten från Vingar i natten. Folkvisedagern
kring de tidigare dikternas flickgestalter har
aldrig varit så besjälat intensiv; visionen av
brusande nattmörker med lysande stjärneögon
har aldrig varit så stark:
Och far jag från ingen till ingen och säger ingen
farväl,
så är det för att någon beständigt bor i min själ.
Mellan oss går det strida strömmar, mellan os» är
det brus
av stora städer som ryka och dåna och spruta
ljus. — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
