Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Tor Hedbergs diktning. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
beror nog både på den svenska publikens
kända kallsinnighet gentemot
intellektuellt betonad litteratur och på vissa
egenskaper hos författaren själv. I själva
verket hörde Tor Hedberg till de författare
som man har lättare för att underskatta
än överskatta.
I Hedbergs Sånger och sagor hittar
man följande för sin författare
karakteristiska strövers:
Sök icke främst att vara med!
Den något vill, på avstånd lugnt sig ställer
och ser de andra klättra. När det gäller
så kommer berget dock till Muhammed.
En dylik hållning kan vara tecken på
både ett alltför flegmatiskt temperament
och en alltför kylig aristokratism.
Muhammed kan också ibland missräkna sig;
det händer, att inte heller berget vill göra
sig besvär. Tor Hedbergs konstnärliga
svaghet var onekligen hans brist på vilja
eller förmåga att helt släppa sig lös, helt
ge sig hän i sin dikt. Vad hans konstflit
beträffar, måste han däremot fritagas
från varje misstanke för flegma. Till sin
sista stund var han en sällsynt trägen och
ihärdig arbetare i diktens och konstens
tjänst.
Det reserverade hos Tor Hedberg
sammanhänger vidare nära med den
utpräglade humaniteten i hans väsen, motviljan
mot att använda armbågarna, liksom med
kärleken till det gedigna och vederhäftiga
och misstron mot allt effektsökeri och
fyrverkeri. Tor Hedberg hör verkligen till
de litterära bekantskaper som långsamt
men osvikligt vinna i längden, och så till
vida hade han nog inte så orätt i att sätta
sin lit till Muhammeds taktik.
Det svenska åttitalet, som man i
allmänhet är böjd för att uppfatta som ett
alltför homogent begrepp, genomkorsades
av åtminstone ett par motsatta
strömningar, en objektivt verklighetsskildrande,
som hade sitt ursprung i den franska na-
turalismen, och en individualistisk,
polemisk och revolutionär, vars ledare voro
i första rummet Brandes och Ibsen. Tor
Hedberg var som författare så gott som
uteslutande berörd av den förstnämnda,
naturalistiska riktningen.
Tjugutvååringens debutbok Högre
uppgifter (1884) är ett typiskt exempel på
vad Heidenstam kallade åttitalets
»grå-väderslitteratur». Det är den vanliga
nedslående historien om hur de romantiska
lyckodrömmarna, illusionerna, tron på de
»högre uppgifterna», smulas sönder av
den trista vardagens verklighet. Man har
rätt svårt att instämma i den obligata
apoteos av »livets ständiga förnyande», vari
det hela sedan mynnar ut, då detta liv
tycks bestå uteslutande av
olustsensationer. På ett lyckligare sätt kommer samma
naturalistiska livstro, som litterärt sett
närmast stammar från Zola, till uttryck
i den lilla mystikfärgade novellen En
kamp med döden (i Skizzer och
berättelser 1887). En hustru kämpar där med
kvinnlighetens och moderlighetens instinkt
en lönlös kamp mot den dödstanke som
hypnotiserat hennes man. Själv dör hon,
när hon ger livet åt deras son, men
faderskänslan vinner trots detta mannen
tillbaka åt livet, »livet som segrar till och
med i döden».
Vid sidan av denna livsdyrkan var
determinismen den franska naturalismens
viktigaste särmärke, uppfattningen av
individen som en viljelös lekboll för inre
och yttre naturkrafter, en naturbestämd
produkt av ärftlighetens och miljöns
faktorer. Med en dylik människouppfattning
hamnade naturalisten oftast i pessimism
och misantropi, men i bästa fall kunde
han också gripas av ett humanitetens och
förståelsens patos, av medkänsla med
livets alla oförskyllt vanlottade styvbarn.
Humanitet var ett av grunddragen i
Tor Hedbergs natur, och det är lätt att
se att det var denna sida av naturalismen
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
