Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Tor Hedbergs diktning. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tor Hedbergs diktning
som framför allt attraherade honom. Hans
andra bok, Johannes K arr (1885), med
undertiteln »en uppkomlings historia», är
ett regelrätt naturalistiskt skolarbete. Den
deterministiska uppfattningen av
instinkternas herravälde över viljelivet
illustreras t. ex. av följande beskrivning av hur
gossen Johannes blir mordbrännare:
Allt starkare, allt mera pockande blev känslan
av att det var något som han skulle göra,
något som redan var bestämt, ej mera kunde
undvikas. Helt mekaniskt, nästan mot sin vilja,
förde han handen in i fickan; då han åter tog
upp den, hade han en svavelsticka mellan
fingrarna. Han spratt till då han fick se den
— —. Det var honom, som om han ej mer
hade någon vilja; som om han drevs av en
makt utom honom; känslor och drifter, vilda
och djuriska, komimnde från ett dunkelt för
flutet, stego upp ur hans sinnes gömmor och
bemäktigade sig honom. Ett ögonblick stirrade
han slött, halvfånigt på svavelstickan, så förde
han den långsamt till benet och strök eld.
Det är exakt samma naturalistiska
psykologi som Ola Hansson ungefär
samtidigt demonstrerade i sina
Parias-noveller. Det personliga i boken är den hos
Tor Hedberg otvivelaktigt äkta
medkänslan med den utstötte och ringaktade
pa-rian, vars ständigt tillbakavisade och
undertryckta känslor orsaka ett slags
moralisk självförgiftning och ett långsamt
förhårdnande av karaktären. Johannes Karr
bär först på en olycklig kärlek till sin
far, den rike bonden, men som oäkting
blir han förskjuten av denne, sätter i ett
plötsligt vaknande hämndbegär eld på en
av hans lador och blir häktad som
mordbrännare. Efter utståndet straff kommer
han till en lanthandlerska, förälskar sig
i dennas dotter, men blir också här
försmådd. Sedan flickan blivit förförd av
en herreman, får Johannes både henne
och affären, men hans förmåga att älska
är förkvävd. Hans liv samlar sig härefter
kring två intressen, pengarna och sonen.
En inbunden och vanmäktig faderskänsla
kommer honom att slösa sin nyförvärva-
de rikedom på denne, som växer upp till
en lättsinnig och otacksam odåga. Först
när han en gång besöker sonen i
huvudstaden gripes Johannes Karr av en
plötslig lust att också själv smaka de
njutningar, han hela sitt liv varit utestängd
ifrån, och som nu befinna sig inom hans
räckvidd. Men nu är det för sent; han är
en gammal man, och med en glädjeflickas
hånskratt ringande i öronen flyr han
tillbaka hem för att dö.
Motivet är ju typiskt för åttitalet, men
hos Tor Hedberg kommer knappast
någon social indignation till orda; hans
intresse koncentrerar sig kring det
psykologiska. Johannes Karr är den första av
de bundna, ensamma och olyckliga
naturer, som Hedberg sedan ofta skildrar,
och i så måtto är föreningsbandet lätt att
upptäcka mellan honom och författarens
nästa romanhjälte, Judas Iskariot.
Judasgestalten har så ivrigt sysselsatt
Tor Hedbergs fantasi, att han behandlat
ämnet både i en mindre novell, i en
prosaberättelse och i dramatisk form. Judas
(1886) är det spontana uttrycket för hans
patos att mänskligt och psykologiskt
förstå till och med den mest förkastade. I
den första lilla novellen är det en
febersjuk som fantiserar:
Judas, säger jag. Ni är Judas, jag är Judas,
vi äro alla Judas. Har ni aldrig älskat något,
— över allt annat, med allt det bästa av er
själv, — och har ni dock icke förrått det? Jo,
— ni har gjort det, — någon gång — i edra
hemliga tankar, i djupet av ert hjärta, — om
ej i öppen dag. — Ni har gjort det, — och
jag, — och alla! — Har ni aldrig givit en
Judaskyss, — den svikna kärlekens Judaskyss?
— Jo, den bränner på edra läppar, — på edra
som på mina! Och ändå har ni fördömt och
förbannat honom, — en tusenårig förbannelse,
det är ett brott, större än hans, ty han hade
dock älskat en gång. Man skall icke förbanna
den som är olycklig, — man skall — förlåta!
Ibsen hade i Kejser og Galilæer givit
en apologi för Judas såsom ett predestina-
627
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
