Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Tor Hedbergs diktning. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
tionens offer, ett frälsningsverkets
utsedda redskap. Tor Hedbergs tolkning i
passionsberättelsen och passionsdramat
Judas är mera psykologiskt betonad.
Judas är redan från början ett av livets
styvbarn, som lever i en på samma gång
tvungen och självvald ensamhet:
Jag har alltid varit ensam, — alltid, så långt
jag kan minnas tillbaka. Tro icke, att jag
klagar däröver, — det är bäst att vara ensam.
Ibland kan jag skratta för mig själv vid den
tanken, att bland alla dessa människor omkring
mig finns det ingen som jag bryr mig om,
ingen som jag behöver, ingen som vet vad jag
tänker. Å, — det är en stolt tanke! Men ibland
kan det också vara hemskt, — om nätterna
kan det vara hemskt. Har du aldrig vaknat
av att vara ensam? Det är eget, att det kan
väcka en!
Jesus vinner honom med endast några
ord, och Judas sluter sig till lärjungarna.
Men även bland dem förblir han en
oförstådd främling, och hans kärlek till
mästaren är en sjuk och svartsjuk kärlek,
som till sist slår över i hat. Han förråder
Jesus för att bli fri från den
oemotståndliga makt som utgår från dennes person.
Tyvärr saknar framställningen klara
och entydiga linjer; den vill gärna
upplösa sig i fint tänkta, men
osammanhängande detaljer. Tor Hedberg offrar här
åt sin litterära skötesynd oklarheten, och
ofta grubblar och frågar han själv i
stället för att förklara, t. ex.: »Hur sällsamt,
att han då icke även kunde förstå sig
själv! En gång hade ban dock gjort det,
tycktes det honom, fast han icke kunde
minnas, när det var, — varför kunde han
det icke mera? Var det därför att de voro
goda. och han ond ?» Läsaren blir i varje
fall icke klokare av alla frågetecken.
I denne Judas’ komplicerade natur
tycks bland annat rymmas en konflikt
mellan världslighet och ovärldslighet. Han är
den födde dualisten, som antingen vill
leva sitt liv helt ut och hänsynslöst
trampa ner för att ej förtrampas, eller också
draga sig undan allena med Jesus i
öknen. Att följa Jesus in bland de andra
människorna, eller att som Simon Petrus
älska både mästaren och det jordiska,
förmår han ej. Först efter det att han
fullgjort förrädarens värv och Jesus dött på
korset, genomtränger dennes kärlekslära
hans själ: »Det var icke längre tvenne
skilda makter, som kämpade om honom,
de voro blott olika former av en enda, allt
genomströmmande makt, en makt som
även rörde sig inom honom, bindande
honom samman med varje skepnad av liv,
lärande honom att förstå allt och känna
med allt och älska allt. Detta var det, ban
hade sökt och nu funnit, — det var
kärlek, det var livets mål.» Det är en
humanitet, som är i god överensstämmelse med
kristendomen, men som hos författaren i
grunden är en konsekvens av den
naturalistiska panteismen. I motsats till bibelns
berättelse låter Tor Hedberg Judas
omvända sig till kärleken och till livet: »Nu
förstod han även, att han icke fick dö,
att om han förgrep sig på sitt liv, så
förgrep han sig även på denna kärlek. Han
förstod att han måste leva för att vårda
den gnista, som mästaren blåst till liv i
hans själ.»
Judas är trots sina brister-ett
självständigt och egenartat verk i vår
åttitalslittera-tur, och i den senare dramatiseringen
erhöll det en fullt värdig form. Vad som
mest frapperar hos den unge författaren
till dessa arbeten är den förmåga av
objektivitet, varmed han gestaltar ena
gången bondpojken Johannes Karr och
den andra aposteln Judas Iskariot. Även
hans stil är påfallande lugn och behärskad,
snarast en smula färglös och opersonlig.
Eljest bruka nästan alltid hos ungdomen
— även hos åttitalsungdomen — de rent
subjektiva bekännelserna bryta fram på
någon punkt. Hos Tor Hedberg synes
detta först ske i någon mån i hans sista
åttitalsroman Ett eldprov (1890). Som
628
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
