Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Heinrich Heine: Prinsessan Sabbat. Översättning av Frida Landsort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEINRICH HEINE
PRINSESSÄN SABBAT
I Arabiens gamla sagor
se vi mängen hemskt förhäxad
fursteson, som för en tid kan
återfå sitt rätta väsen,
se vi, hur ett ludet odjur
plötsligt blir en prins, en vacker,
praktfullt klädd och smyckad furste,
som förälskad blåser flöjt,
se vi, hur hans kunglig höghet,
när hans sköna frist är ute,
åter och med ens förvandlas
till ett fult och raggigt djur.
Om en prins med sådant öde
sjunger nu min sång. Han heter
Israel och är förhäxad
och förvandlad till en hund.
Som en hund till skinn och sinne
stryker han sex dar i veckan
genom livets smuts och sopor,
följd av gatpojkhopens löje.
Men varenda fredagsafton,
just i skymningsstunden, blir han
plötsligt löst ur sin förtrollning
och blir människa igen.
Mänsklig till gestalt och känslor,
helgdagsklädd och fin och putsad,
högrest och med upplyft hjärta
går han till sin faders hus.
Ur »Hebräische Melodien» i Heinrich Heines »Romanzero».
»O, min konungslige faders
sköna boning, var mig hälsad!
O, I Jakobs tjäll, jag kysser
varje helig tältdörrstång.»
Genom salen drar ett mystiskt
sus av rörelser och röster.
Osedd andas husets herre
i en tystnad, som förfärar.
Allt är still. Blott hovmarskalken
(vulgo: synagogvaktmästarn)
springer hit och dit beställsamt
för att tända salens lampor.
Trösterika gyllne lågor
vakna, glimma till och lysa.
Stolt slår flamman upp från ljusen
även på estradens räcke.
Framför skåpet, som förvarar
lagens rullar, och som döljes
bakom sidendraperiet
med dess glimmande juveler,
står församlingssångarn redan
vid sin bönpulpet — en liten
vacker karl, som, smått behagsjuk
i sin lilla svarta kappa,
med den vita handen stryker
sig kring halsen, sällsamt lägger
fingret vid sitt tinningben och
trycker tummen mot sin strupe.
667
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
