Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Heinrich Heine: Prinsessan Sabbat. Översättning av Frida Landsort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heinrich Heine
Sakta gnolar han och nynnar,
tills han slutligen i jubel
höjer upp sin röst och sjunger:
»Lecho daudi likras kalle!»
»Lecho daudi likras kalle —
Brudgum, kom! Dig väntar bruden
att för dig få lyfta slöjan
bort från sina blyga ögon.»
Denna vackra bröllopscarmen
är författad av den store,
vittberömde minnesångarn
don Jehuda ben Halevy.
Och i denna dikt besjunger
skalden Israels förmälning
med prinsessan Sabbat, prisad
som den tysta, stilla, blida.
Blomman av behag och fägring
är furstinnan. Mera skön var
icke drottningen av Saba,
konung Salomos väninna.
Denna etiopblåstrumpa
lyste gärna med sitt snille,
och med sina vishetsgåtor
blev hon tröttsam nog i längden.
Men prinsessan Sabbat är ju
den förkroppsligade vilan.
Hon, den tysta, avskyr alla
snilleduster och debatter
lika hjärtligt, som hon hatar
lidelse, som deklamerar
och patetiskt stormar fram med
fladdrande och vilda lockar.
Blygsamt dolda under huvan
bär prinsessan sina flätor,
hennes blick är lik gasellens,
hennes väsen likt en liljas.
Allt beviljar hon sin make,
allt — blott icke tobaksrökning.
»Älskling, rökning är förbjuden:
det är sabbatsdag i dag.
Men i stället skall det ryka
framför dig på middagsbordet
en gudomlig rätt, min älskling:
schalet skall du få i dag.»
»Schalet, sköna gudagnista,
dotter av Elysium!»
skulle Schiller högt ha jublat,
om han fått dess smak på tungan.
Schalet är en himmelsk festrätt,
som Vår Herre i sin godhet
själv en gång på Sinaiberget
lärde Moses att bereda,
sedan Han, den Allrahögste,
under blixt och dån förkunnat
sina tio bud och andra
heliga och goda läror.
Schalet är den spis, som njutes
av den ende sanne Guden
och av paradisets änglar,
och mot denna läckra föda
är ambrosian hos Greklands
många falska hednagudar •—
Satans anhang i förklädnad —
infernalisk dyvelsträck.
Medan prinsen äter schalet,
strålar han liksom förklarad,
och han knäpper upp sin väst och
säger med ett saligt löje:
»Hör jag ej Jordan, som brusar?
Ser jag ej de friska källor,
där kameler lägrat sig bland
palmerna i Betels dal?
668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
