Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Didring. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst D i d r i n g
Kirunavaara. Akvarellmålning med krita av Prins Eugen. 1905.
Grängesbergs’ gruvaktiebolag.
turer är i släkt med den anda, som
besjälar Kiplings berättelser om soldater och
sjömän, och i Didrings läggning
förenades liksom hos Kipling
handlingsmänniskan, målaren och stämningsmänniskan.
Några kapitel i detta alltigenom
inspirerade verk förbli oförgätliga. Till dem
hör historien om de fem hästarna, som
skjutsbönderna läto stå kvar framför
fo-rornä i den kalla snönatten, medan de sovo
ruset av sig i en jordkoja, och som frösö
ihjäl vid sina lass; ingenjör Gerells
ofrivilliga dråp på rallaren i kåtan; scenerna i
sjukstugan, när Sköld fått tyfus och tas
om hand av sjuksystern Ida. Mig synes
det vara en betydande konstnärlig
förtjänst, att Didring inte pressat ur sitt
stoff ali den grova och ohyggliga
bottensats, som en efterkrigsnaturalist inte skulle
ha lämnat åsido och som låg så nära till
hands. För honom var det naturligt: det
var inte för den sortens sensationella
effekter som han skrev sin bok. Det var
en hjältesaga, en modern epopé han ville
skriva, och ban lyckades. Livet var på
gott och ont, och han tog det så, hyllande
mandeviljens quantum satis.
»Malms» första del handlade om de
uppbyggande, den andra delen, Bergets
sång, berättar om de bevarande,
pionjärernas andra släktled. Deras liv är icke lika
dramatiskt men det är icke mindre
betydelsefullt. Järnvägen hade varit det
nödvändiga medlet, malmbergets utnyttjande
var målet. Den första generationen måste
sätta till en häftigare och kortvarigare
ansträngning av alla krafter, av den andra
krävdes framför allt uthållighet. Utan
offer kunde ingendera fylla sin uppgift.
Disciplin, underordning var nödvändig för
båda, men det var lättare att få de vilda
rallarlagen att lyda än att komma överens
med gruvarbetarna.
Av »Männen som gjorde det» är det
endast några få som vi återfinna i
Kiruna fem år senare. En av dem står i
förgrunden, rallaren Sköld, som gift sig med
Ida och blivit borrare. Han är
representanten för de bevarande. Ingenjör
Kronvall frågar honom: »Nå, trivs Sköld lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
