Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Knut Stangenberg — en skämtare. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Stangenberg — en skämtare
Mormor och dotterdotter. Teckning i Kasper 1923.
Mormor: >Kära Amia, du är nu alldeles för gammal för att leka med pojkar.*
Anna: Vet mormor, ju äldre jag blir desto hellre leker jag med dem.*
men det finnes ingen påverkan av hans store
kamrat vare sig i verserna eller i
teckningarna.
Första gången jag fick ögonen öppna för
Stangs sprakande kvickhet var, då jag 1902 i
julnumret »Vinterbloss» av Svenska
Dagbladet läste hans dikt om »Stjärnfallet på
Oscarsdagen». Det fanns ej ett spår av avund.
Han ser på det hela som en gammal
humoristisk student:
Ja, Vasen är för många nöt,
som peta uti livets gröt,
en söt och ljuvlig mandel,
och vad nordstjärnan beträffar:
Rektorer, som slutat upp med att daska,
på gamla dar få en dylik pladaska.
Professorer plä’ få den, och medan de vänta,
de förklara varandra för inkompetenta.
Och det hela slutade med:
Hedin han strålar som Vintergatan,
men intet fick Hinke och intet fick Katan,
syftande på den ideellt anlagda, våldsamt
socialistiska fru Kata Dalström, som vid denna
tid upprörde sinnena.
Samma år som denna dikt skrevs och
hjärtligt roade mig genom sin självsvåldiga,
överlägset säkra ton med vänlighet på botten,
utgav Stangenberg en samling av sina
teaterteckningar. På omslaget ser man honom av
ett halvt dussin skisser sammanställande
bilden av komikern Viktor Lundbergs magra
och allvarliga ansikte. Väckarklockan visar
några minuter före 5, och den gröna
lampskärmen kastar sitt ljus över den piprökande
konstnärens karaktärsfulla anlete. Då jag
rätt samvetsgrant gått på teatern under det
decennium då dessa teatergubbar voro
ritade, gladdes jag åt att igenkänna de
karakteristiska minerna och åtbörderna. Dessa
scenens barn, som hade så föga att säga den
store Albert, fingo under Stangs ritstift
mycket av sin individualitet understruken. Emil
Strömberg under sitt paraply, som
musikläraren Orfeus, kom mig att minnas hans
astmatiska och småborgerliga »gu’afton», då han
kom ner i underjorden, letande efter sin
Eurydike. Ringvalls dumkvicka flin som
Calchas, Personnes aristokratiska min i »Lörd
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
