Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
från det realistiska ägt rum, ge de närmast
visuella intryck, erbjuda ett skådespel, »att
se, inte bara att höra». Det sammanhänger
med arten av Lagerkvists konstnärliga
begåvning, hans fantasi är bildskapande, visuell,
till hälften en målares, hans teaterteori är
alltså i högsta grad pragmatisk.
Men det finns en annan differens som
ligger djupare. Varför är Lagerkvists flesta
figurer stympade och vanställda? »Det finns
inga hela människor mer», säger han på ett
ställe. Krigsinvaliderna ha kanske varit
förebilder. Det ger dock bara en halv förklaring,
som jag sedan skall söka visa.
I Himlens hemlighet har den tidigare
dramatiken nått ett slutresultat. Det hör till de
få expressionistiska skådespel som ha utsikt
att bli bestående — både som konstverk och
som tidsdokument. Kompositionen är fast och
sluten, idémotivet utvecklas med logisk
intensitet. Dessutom har författaren här slutligen
skänkt oss vad han tidigare ställt i utsikt som
något för det nya dramat oumbärligt,
nämligen poesi.
På ett segment av jordklotet kräla
människorna omkring som djur i ett menageri:
Mannen på kryckor, Den blinde, Mannen
med järnkroken, Den tokiga flickan,
Dvärgen i högröd väst. Bland dessa
vanskap-ta missfoster, som alla håna och plåga
varann, uppenbarar sig ynglingen som
söker livets mening. Ett ögonblick tror han sig
ha funnit den i kärleken, strängen av guld,
som får allt i världen att sjunga och dofta;
men strängen finns inte, hans älskade river
sig lös från hans famntag och svarar med
förryckta skrik på hans böner; utom sig av
ångest och förvirring rusar han omkring och
kastar sig slutligen ut i tomma mörkret.
Stycket har en stark dramatisk spänning,
som visserligen vilar mera på idé- och
bildkontraster än på yttre handling och inre
konflikter, men detta är ju i full
överensstämmelse med författarens egna intentioner. Hans
tidigare skådespel få betraktas som
förstudier, den sista enaktaren i Den svåra stunden
rent av som en skiss till Himlens hemlighet.
Han behärskar nu sin form, kan därför ge
sina idéer ett klarare uttryck och sin känsla
en fastare kontur. Det gäller om hela Kaos,
det arbete där dramat ingår. För mig står
det som ett av Lagerkvists huvudverk,
konstnärligt det kanske mest betydande och
helgjutna av dem alla. Den kaotiska lyriken från
Motiv och Ångest har samlat sig till knappa,
koncentrerade prosapoem i Baudelaires anda,
men vidgade till evighetssymboler (Jag
lämnar denna cirkusföreställning) eller till
sånger och hymner, sköna, andaktsfulla, delvis
oöverträffade av vad han senare skrivit (Jag
lutar mig trött mot himmelens bröst, Nu
löser solen sitt blonda hår, Det är vackrast när
det skymmer, Kom med en dröm till din
trötta far).
I dessa sista dikter har det kommit in
en ljusare och rikare ton, som betecknar
något nytt hos Pär Lagerkvist och
markerar en gräns i hans utveckling. Kaos är
krönet på hans första, expressionistiska
period. Det konstnärliga värdet av hans övriga
ungdomsarbeten är inte stort. För honom
själv ha de emellertid haft en desto större
betydelse som lärospån och formexperiment,
och när de därtill utgöra den nästan enda
expressionistiska litteratur vi ha haft här i
landet, har jag därför velat behandla den
utförligare än vad som hittills skett. Men det
har också funnits en viktigare orsak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
