Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Jón Arason. En introduktion i Gunnar Gunnarssons författarskap. Av Stellan Arvidson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jon A r a s o n
En mlrodnktion i Gunnar Gunnarssons författarskap
Av Stellan Arvidson
v_JTuNNAR gunnarsson hugfäste
den isländska statens tusenårsjubileum 1930
med en stor historisk roman, Jon Arason.
Den mottogs ganska syrligt i Danmark, men
överallt eljest, särskilt i Norge och
Tyskland, har den fått det erkännande, som
egentligen borde vara självklart: att den är ett
av de yppersta konstverk som modern
nordisk berättarkonst frambragt.
Jon Arason är berättelsen om Islands siste
katolske biskop, som från fattig vallpojke
och koryktare vandrade raka vägen upp till
biskopsstolen i Holar och blev den isländska
frihetens sista värn mot utländskt förtryck
och inhemsk olaglighet. Men Hålar är inte
slutmålet för hans väg: den för honom
vidare, rak och ödesbestämd, mot
stupstocken. Och Jon Arasons öde är också Islands.
Ty vad var det som hände den 7 november
1550, »Island till evig skam, Island till
oför-vissnelig ära» ? En gammal biskop med sina
två söner halshöggs. Men med biskopen på
Holar och hans familj gick också Islands
lagbundna frihet under — för lång tid
framåt. Stolt och oböjlig är denna frihet in i det
sista, och Gunnarsson är liksom den gamle
biskopen själv övertygad om att det som
skedde inte skulle vara förgäves: »Har
Island och Gud Herren inte bruk för vårt liv
nu, kommer vår död att senare tjäna såväl
vårt land som vår Gud till gagn och ära.»
Det obrutna trots, med vilket J6n Arason
och hans söner gick i döden för frihetens
och rättens sak, står för Gunnarsson som
symbolen för Islands kraft och härlighet, ja,
för mänsklig kraft och kulturvilja överhuvud.
Gunnar Gunnarsson och Island är ett
kapitel för sig. Alltsedan Gunnarsson slog
igenom som dansk författare med Borgslægtens
Historie (1912—14), har man uppe på
Island betraktat honom med en viss misstro.
Denna misstro bottnar kanske inte så
mycket i det faktum, att han övergivit isländskan
för ett främmande språk, som däri, att han
aldrig dolt de mörka sidorna av isländskt liv
och isländskt folklynne. Redan en sådan
gestalt som prästen Ketill i Borgslægtens
Historie var ägnad att väcka motvilja på Island,
där man gärna ville se sig själv i sagans
strålande skimmer. Särskilt det isländska
prästerskapet kan ha haft anledning att taga
anstöt av Gunnarssons framställningar av
isländska prästmän (t. ex. séra Sturla i
Livets Strand), och interiörer från modernt
isländskt liv, såsom i Reykjavikromanen Varg
i Veum, har nog givit anledning till åtskillig
förargelse. Man har beskyllt islänningen
Gunnarsson för att inte känna livet på Island
tillräckligt: Gunnarsson skulle under sin
långa Danmarksvistelse ha mist kontakten
med sin fäderneö. Han har emellertid själv
kommit detta tal att tystna genom den stora
självbiografiska romanserien Kirken paa
Bjerget (1923—28), vars tre första band
innehåller en bred och detaljrik skildring av
isländskt vardagsliv, en skildring vars
trovärdighet ingen kunnat bestrida. På de sista
åren har också en omsvängning i
islänningarnas ställning till Gunnarsson kunnat
konstateras: man har fått upp blicken för att
Island i honom äger en av sina största
nationella tillgångar och att det till stor del är
hans förtjänst, att den bildade opinionen på
den europeiska kontinenten på nytt fått
intresse för den avlägsna ön ute i Nordatlanten.
I själva verket har Gunnarsson som
islänning alltid varit den trognaste bland de
trogna. Därom vittnar inte minst hans kamp för
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
