Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Jón Arason. En introduktion i Gunnar Gunnarssons författarskap. Av Stellan Arvidson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stellan Arvidson
sta delen av Borgslægtens Historie stämplas
en präst (séra Daniel) som hycklare, och
huvudpersonen i andra delen, séra Ketill, är
en direkt brottsling. Hans långa botgöring
i tredje delen har ingenting med kyrklig
religiositet att göra. I Livets Strand tecknas
en präst med resning, séra Sturla, men han
bryter med sin tro. I flera av romanerna
förekommer f. ö. prästsatirer. Å andra sidan
saknas inte prästgestalter som är sympatiskt
skildrade, män av inre allvar och personlig
fromhet, men man kunde inte värja sig för
misstanken, att Gunnarsson själv stod
främmande eller fientlig gentemot den kristna
religionen. Bekräftelsen på denna misstanke
fick man i de sista delarna av Kirken paa
Bjerget. I det nyss omnämnda samtalet med
Pétur Bergsson kommer man in på
problemet livet efter döden, och Uggi Greipsson
förklarar kort: »Det finns inget liv efter
döden !»
»När vi talar om ’livet’, menar vi dock
därmed det jordiska livet, vår lekamens
mirakel, fortsätter jag: Men vår lekamen
upplöses. Och något olekamligt liv förmår den
mänskliga anden inte ens föreställa sig. Alla
påståenden i motsatt riktning är antingen
bedrägeri eller självbedrägeri. Vi lever! Kort
och gott. Och vi dör. Livet — det är vårt
adelskap. Men det skall levas här. På
jorden. Allt annat är svindel, förnedring,
träl-sinne. Det skall levas i nuet. Inte i den
ofattbara evigheten — som vi inte vet något om.
Vilkoren är givna: tre dimensioner, Tellus.
Den himmelska kannibalismen och annat
forntida trosfusk, vad vidkommer det mig,
som är nordbo. För mig är brödet heligt
som bröd, vinet som vin. Jag är en
jordson !»
Detta säger alltså Uggi Greipsson,
huvudpersonen i den självbiografiska
romanen. Vid ett annat tillfälle förklarar
författaren själv:
»Oerhörd är människornas vanmakt inför
livet. Att öka den med fördomar, avlade i
lös lek med en brunstig maktstat, har
religionen sett som sin uppgift. Därför står den
nu vanmäktig, självförrådd, svävande
mellan barmhärtigt svindleri och barknäat
scoutväsen. Tidvis urartande ti 1 den rena
varietéen, till vissång, ljuseffekter,
frälsar-girls. Därför måste vetenskapen, filosofien,
konsten i sina strävanden att lära
människorna att leva sunt, värdigt och oförfalskat
gå den förbi.»
Ser man närmare efter, skall man finna
många liknande uttalanden hos Gunnarsson.
Han avvisar det hinsides, han avvisar vad
han på ett ställe kallar »den himmelska
kontrollstaten», han avvisar kyrkans anspråk,
han avvisar kristendomen.
Det kan alltså knappast vara sympati för
katolicismen som trosföreteelse, som förmått
Gunnarsson att i sin framställning av den
andliga brytningstiden i Islands historia ta
ställning för den gamla och mot den nya
tron. I romanen diskuteras knappast
förhållandet mellan katolsk och reformatorisk
uppfattning av kristendomen. För biskop Jon
Arason är det en självklar sak att hålla fast
vid det gamla. Trossvårigheter brottas han
inte med. På sin Gud, sitt land och sitt eget
öde tror han. Som lösning på tidens andiga
problem och konfessionella strider finner
han formeln: »Staten fattig, kyrkan rik».
Bakom reformationen ligger statens strävan
att tillskansa sig kyrkans rikedomar. Och
staten — det är kungen i Köpenhamn och
hans kreatur. Staten —- det är kungamakt,
det är utländsk makt, det är överhuvud
taget makt. Och mot makten står rätten,
Islands gamla nordiska rätt, som borde vara den
ende härskaren över det fria isländska
folket. Så står Jon Arason som representant
för altingets, rättens och frihetens sak
gentemot lagbryteri och förtryck. Härav
förklaras Gunnarssons stä lningstagande.
Frihetens sak — det betydde i detta fall både
Islands nationella självständighet och den
fäderneärvda demokratiska folkstyrelsen. Båda
delarna ligger Gunnarsson varmt om hjärtat.
3-
Romanen om Jon Arason är en
tidsskildring, en rikt dokumenterad framställning av
en epok i Islands historia — den isländska
frihetens undergång, men en undergång, som
inte är definitiv utan som genom sin
storslagenhet pekar framåt mot framtida
återupprättelse.
Men Jon Arason är inte endast
representant för sin tid och sitt folk. Gunnarsson har
velat något mer med honom. Jon Arason
är allmänmänsklig, bunden varken av sin tid.
eller sin miljö. Gestalten är tänkbar i alla
länder och i alla tider. Därom vittnar inte
minst hans religiositet.
Är Jon Arason en from man ? Och vari
består i så fall denna fromhet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
