Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Hanson är en hårdhänt duktig sjuttioåring,
som just gifter om sig med den unga vackra
Abbie—fru Tora Teje. Hon mottages
vresigt, ja hatfullt av styvsonen Eben—Anders
Henrikson, vilken dock genast liksom hon
själv gripes av häftig åtrå. De äro på en
soffa i ett av dockskåpsrummen så »tydliga»
att man ej tvivlar på att det barn som kom
var Ebens. På ett gille för att fira sonens
tillkomst språka också gästerna med en
naturalistisk öppenhet, som man trodde på en
puritansk bondgård blott fick förekomma då
stallets och lagårdens lyckliga händelser
berördes. Visserligen dansade gamle Epbraim
på detta gille en solodans av så underbar vild
karaktärsfullhet, att man efter detta gott
kunde tro, att han ingalunda var en förtorkad
gren utan att han som Aronsstaven åter
kunde grönska, men hans berättigade svartsjuka
blev emellertid väckt. Eben tror, att hans
styvmor skaffat sig ett barn med honom blott
för att få fastare grepp på gården genom en
arvtagare, och för att övertyga honom att så
ej var fallet dödar hon barnet för att bevisa
sin kärlek till Eben, liksom Medea .dödade
sina barn med Jason för att göra honom
sorg. Kvinnans energi och företagsamhet kan
ibland vara förbluffande. De båda unga
föras krampaktigt omfamnande varandra till
rätten.
Styckets dramatiska höjdpunkt är
gillesscenen, mästerligt spelad av de uppträdande
och med stor smak och stilkänsla iscensatt
av Alf Sjöberg. Man skulle kanske önskat,
att fru Teje som Abbie visat sig något mera
sexuellt övertygande i sitt uppträdande, men
några gånger talade, ja ropade hon ur
hjärtats djup. Lars Hansons Ephraim var en
stor fulländad skapelse; hård som masur,
mager och senig var han med en riktig
blandning av råhet och religion, en kraftkarl full
också av bunden kraft och alldeles fri från
överdrift. Var det meningen att Eben skulle
vara något psykiskt mindervärdig? Att
han ville hämnas faderns hårdhet mot
hans avlidna moder var naturligt, och
även i hans kärlek till styvmodern låg det
ingenting konstigt, om det än var brottsligt.
Men han verkade ofta mindre vetande, och
det var väl knappast författarens önskan.
Och så en fråga till. Uttryckte bönderna i
U. S. A. på 1850-talet muniligen sin beundran
för vackra solnedgångar ? Här var det flera
dylika entusiastiska naturvänner bland
lantarbetarna.
Vad man än må säga om Dramatiska
teaterns pjäsval, men något överskott på
socie-tetsstycken och småpjollriga komedier kan
man väl ej finna under denna höstsäsong.
Blodet ropar under almarna var i vissa
avseenden starkt och hänsynslöst, och
detsamma kan sägas om det svenska original Våld
av Vilhelm Moberg, som vår Dramatiska
teater uppförde under hösten. Den för sina
realistiska och vederhäftiga
bondelivsskildringar kände Vilhelm Moberg har i detta
skådespel velat visa, hur äktenskapet kan vara
ett olidligt tryck på personligheten, göra våld
på den och bli som en rävsax med fångenskap
och smärta i förening, som man liksom
räven ej kan komma ifrån utan att som denne
ibland i nödfall bita av det ben, som sitter
fast. Man tror, att äktenskapet skall utgöra
en garanti för lycka och lugn, men är detta
ej en orimlig begäran? Ställer man däremot
fordringarna blygsammare, finner man
kanske att äktenskapet är den form för
sammanlevnad mellan personer av olika kön som ger
oss de största förutsättningarna för en
varaktig och lugn lycka. Men en livslång lycka
är i äktenskapets lotteri kanske nästan lika
sällsynt som vinsterna på ett vanligt sådant.
Vid närmare eftertanke blir man väl snarast
förvånad åt att denna form av
sammanlevnad både hos människorna och djuren visat
sig så lämplig.
Våld handlar i den första akten om ett
äldre äkta pars olyckliga förening. Den
andra akten skildrar detta pars gifta dotters
olyckor och den tredje det äldre parets yngre
dotter och dennas fästman, vilken är
synnerligen tveksam om det riktiga i att våga
sig in i de äktenskapliga banden. Till sist
gå de dock hand i hand mot altaret. Och den
fjärde akten slutligen beskriver, hur den
äldre mannen nu anser sig, då barnen äro
»lyckligt gifta», vara berättigad att
bestämma sig för skilsmässa. Hans maka blir
däröver så utom sig, att hon från fjärde
våningen hoppar ned på gatan med önskat resultat.
Stycket börjar med ett stilla gräl mellan
jäg-mästar Granbäck—Sture Baude och dennes
maka Linnea—fru Maria Schildknecht. Båda
ha varit varandra »trogna», men de erfara,
och särskilt maken, sammanlevnaden som en
molande tandvärk, och han vill aldrig släppa
hoppet att en gång bli befriad från denna
värk. I den följande akten får man veta, att
den gifta dottern Margit Öblom—Margit
Manstad fått visshet om, att hennes make
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
