Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L a ii r i n
gren var det ej lätt att illudera den något
torre, ortodoxt frisinnade Torsten
Wahlstrand.
Slutet på alla familjen Granbäcks olika
äktenskapliga olyckor sådana man fick se
dem i skådespelet var moderns självmord.
Det är svårt att veta, om
självmordsfrekvensen har något sammanhang med
skilsmässofrekvensen, ehuru under de tider då
man ej kunde skiljas just detta förhållande
troligen framkallade en del självmord. Fru
Linnea Granbäck—fru Maria Schildknecht
tog emellertid hellre sitt liv än hon skildes,
och skådespelerskan, som har den rätta och
fullt naturliga tragiska auktoriteten, fick en
höghet av gripande art i slutscenen. Döden
kastade sin skugga framför sig. Den
utmärkte skådespelaren Sture Baude spelade
med en viss entonighet. Det är ej heller lätt
att återge den uttråkade.
Vad vill författaren säga? Blir det bättre
om äktenskapen upphävas? De anses dock
som en nödvändig form även i
Sovjet-Ryssland. Vill herr Moberg liksom Sören
Kierkegaard säga: »Gift dig, og du vil fortryde det,
gift dig ikke, og du vil fortryde det.»
Optimisterna påstå att man kan ha det mycket bra,
särskilt då man är herre, som ogift. Nu
gäller detta också damer. Som gifta har ett stort
antal män och kvinnor i olika
förmögenhetslägen haft det rätt bra i alla tider. Något
ligger det väl i denna Sancho Panza-visdom.
Alphonse Daudet, den store i mitt tycke
icke tillräckligt uppskattade romanförfattaren,
hör till de sydfransmän som alltid eller
nästan alltid velat framhålla sin födelsetrakts
skönhet och dess befolknings egenart. I sin
utomordentliga roman »Numa Roumestan»
har han skildrat det fantasirika och
sprudlande hos sydfransmannen men också
fantasilivets sammanhang med det förljugna, och
visat det naivt självhärliga som finnes hos
Numa, denna prototyp för en viss sorts fransk
människotyp. Någon har sagt, att Daudet,
som egentligen ej riktigt lyckades i sitt
dramatiska författarskap, liksom för att
hämnas för sitt misslyckande på scenen lät
skå-despelartyper, som han skildrar i sina
romaner, huvudsakligen representera de mindre
behagliga sidorna hos denna yrkesgrupp.
Det är över sextio år sedan Flickan från
Arles för första gången gick över scenen i
Paris. Stycket, som nu av Dramatiska
teaterns trupp spelades på Operan, är en folk-
lig melodram, och man kan ej förstå att då
stycket först uppfördes åtskilligt däri
ansågs stötande realistiskt. Skådespelet verkar
litet långrandigt. Hjälten Fredére (sic I)1—
Folke Hamrin hör till det odramatiska
suckande slaget. I motsats till representanten för
det parisiska bon-sens kritikern Francisque
Sarcey vid i8oo-talets slut tycker jag att det
är en ypperlig idé, att man aldrig får se
föremålet för Fredéres och många andra
gossars längtan, flickan från Arles. Hon torde
varit en slampa men hade väl fått på sig
några av de vattendroppar, som runnö från
Afrodites blonda hår, då den havsskumborna
»fécondait le monde en tordant ses cheveux».
Det ligger något klassiskt över Provence,
och särskilt en av Jon-Ands dekorationer till
Flickan från Arles, där man såg de blåa
bergen i aftonens dager, kom en att tänka på
Hellas. En viss enkel storhet låg över den
gamle herden Balthazar—Ivar Kåge och hans
möte med sin ungdoms älskade. Det blev
egendomligt nog ej jolmigt ined gubbens
och gummans möte efter femtio år. Rose
Mamai—fru Märta Ekström utförde den
franska bondhustrun och modern till Fredére,
den olycklige älskaren, och Janet—Inga-Bodil
Vetterlund; hon hade en viss fransk-klassisk
auktoritet, ehuru fullt »peuple» i alla fall.
Det hela slutar i våldsam katastrof, då
Fredére i moderns och Janets närvaro kastar sig
ut från översta våningen. Janet, förut
mindre vetande, fick enligt traktens
bondvidske-pelse vid detta tillfälle på mystiskt vis sitt
förstånd uppklarat. Bizets stämningsfulla
musik till stycket gav kanske i alla fall det
största utbytet.
Edelpöckh är en tämligen okänd
författare, men det finns kanske någon allvetande
stockholmsk kritiker, som »tog ned sin
Edelpöckh från hyllan» och kontrollerade, hur
vår lärdaste teaterhistoriker Oscar
Wieselgren översatt det gamla spelet »Jesu Kristi
glädjerika födelse», som på 1560-talet tillkom
i Tyrolen. Stycket var friskt och naivt. Det
föreföll alltigenom äkta och sågs med
behållning ej endast av barn utan också av så-
1 En av våra professorer i romanska språk
meddelar, att det franska Frédéric på provensalska
heter Frederi — nobelpristagaren hette och skrev
sig Frederi Mistral — och att det således ej skall
som på programmet skrivas Fredére och naturligtvis
ej, som skedde vid uppförandet, uttalas med tonvikt
på näst sista stavelsen.
I16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
