Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - »L’Honneste Amitié». En studie kring några svenska kärleksbrev från stormaktstiden. Av Nils Sylvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*L’Honneste A mi ti é*
aldra kieraste Fröken om min oföränderliga
wyrd-natt, ehuru wäl att den dristigheth, jag tager att
skrifwa min ädla Fröken till, är mig aldrig
accor-derat af min aldra skiönesta Fröken, så kan jag
än dock icke desto mindre efterlåta att
ödmiuke-ligen bee min ädla och dygdigaste Fröken intett
måtte utthyda denna silence som förorsakat af
någon ostadighett, jag kan wedh min salighet
be-swärja, att min aldra skiöneste Fröken intett låter
dett ringesta repos åth mitt hierta, jag will önska,
att denna agreabla torment wore mig undh af min
aldra skiönesta Fröken, och min Fröken skulle
finna en veritable och sincere amour hos sin i
döden aldra underdånigeste träl Magnus
Stenbock.»
Då Magnus Stenbock på ett ställe
säger, att han »intet så just förmår
soute-nera eloquencen» så är det knappast
riktigt sant, ty sällan möter man pastor
fido-stilen så i sino prydno som just i detta
brev, där så gott som alla den preciösa
courtoisiens karakteristika kommit till
uttryck, den överdrivna räddhågan att
misshaga, den i stoftet krypande ödmjukheten,
den in i döden orubbliga troheten och den
på en gång upphöjda och bitterljuva
kärleken, som aldrig lämnar den smäktande
älskarens hjärta någon ro.
Det är därför knappast överraskande
att finna, att hans hjärtas dam gång på
gång i breven skymtar som »la belle
in-humaine», då hon »intett will wara så
nådig» att svara på hans bevekande brev.
»Om min aldra kiereste Fröken såge huru stoor
min passion är», klagar han vid ett dylikt
tillfälle, »wisserligen bekiender min dygdigaste
Fröken, att hon funne hos mig ett sincert hierta och
att dett är syndh att längere plåga mig medh sin
silence, ehuruwäl jag bör och är tillfreds, ehuru
min nådiga Fröken tekes att hantera mig, så är
jag nögd, där jag man wiste, om min hiertans
Fröken önskar mig den inquietude, jag lewer
uthij.» (30 mars 1689).
När han därför erhåller ett brev från
hennes hand, råkar han i ett tillstånd av
extatisk hänryckning, trots att hon ur-
säktar sig med att vara »si méchante
ecri-veuse».
»Ma tres chere Frelen vous avez tort a parlez
ainsy», utropar han, »car y a-t-i-1 rien au monde
de pius charmant que de lire et recevoir de vos
lettres si bien que je me croij elevé au ciell quant
j’en recoij.» (17 maj 1689).
I ett annat brev försäkrar han henne,
som sig bör, om sin »ambition que j’aije
de me rendre digne par l’èpè de mériter
votre amitié.» (11 jan. 1689). Hans
Ce-ladon-pose är så fullständig man kan önska
sig. Han är så helt en riddare av
»1’hon-neste amitié», att man i hans brev ej kan
urskilja ett enda personligt tonfall mitt i
ali deras erotiska konventionalism.
Det är emellertid icke blott ur stilistisk
synpunkt som här ovan berörda
kärlekskorrespondenser äga intresse utan även ur
rent kulturhistorisk. I ali sin torftiga
fåtalighet vittna de dock om hur svenska
stormakts junkrar alltifrån drottning
Kristinas dagar, då det svenska hovlivet
uppblomstrade under inflytande från spansk
och fransk hovetikett, sökt bilda sig efter
den galanta ton och det förfinade
umgängesskick, som under 1600-talets förra hälft
utbildats i de franska salongerna i Ludvig
XIII :s och Richelieus Paris. Och ännu
på 1700-talet, då den ursprungliga
precio-siteten i sitt hemland förlorat i betydelse
som andlig stimulans, formerade svenska
barockkavaljerer i stora allongeperuker
högtidligt sina gåspennor till galanta
epistlar, där de under pompösa åthävor i
gravitetiskt tunga men praktf ullt svarvade
perioder sucka fram sina högförnäma
kärlekskval till sköna och mången gång
obarmhärtiga damer, varom de »Två
svenska kärlekskorrespondenser från den
sirliga stilens tid», som Levertin först
offentliggjorde i Ord och Bild 1898, bära
oför-tydbart vittne.
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
