Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - »L’Honneste Amitié». En studie kring några svenska kärleksbrev från stormaktstiden. Av Nils Sylvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Sy Ivan
och i ett brev, daterat »au camp 6 Feurier
A. 1659», möta vi honom som en käck
och förälskad Celadon i stormhatt, värja
och klirrande sporrar, färdig att stiga till
häst för att på slagfältet visa sig värdig
den sköna dam, han tillber. Men om han
kanske icke alltigenom skulle förefalla nog
ödmjukt undergiven, får det skrivas på
det faktum, att han sedan fyra år varit
sin härskarinnas herre och man:
»Mon ceur, puis que le siel ma voulu randre
asses heureus pour vous auoir si pres de moi, ie
voulu aiouter set auantasie a mon boneur an vous
suplian de haster vostre voiage afin destre issi
deuan dine, pour auoir loneur de beser votre
adorable bousche, auan aller a la pius hardie et
glo-rieuse antreprise qui se fera, ou ie ne demande
que pour butein de pouuoir me montre dignie
seruiteur de tou vos charmes et vertus, viuant ou
mourant se noble caractere me tiendra lieu de la
derniere felisite, que iambitione de me dire,
adorable Biatkin, vostre tres umble, obbeisan mari
& esclaue.»
Den andra kärlekskorrespondensen från
detta decennium, som finnes i Riksarkivet,
ingår i Bengt Horns samling och utgöres
av dennes brev till hans maka Margareta
Sparre. På ett ganska lustigt sätt brytes
här gammaldags trohjärtad kruserlighet
med ansatser till preciositet, men den förra
är övervägande, varför de preciöst
galanta tonfallen dock kunna vara ganska
tvivelaktiga att urskilja. I en tirad som
följande, där han anbefaller sin hustru i Guds
försvar och samtidigt försäkrar henne om
sin vilja att i handling kunna bevisa
henne sin osvikliga tro, torde man kunna
spåra en smula kurtisant preciositet:
»Mitt aldra käraste hjärtanss åch dygdigaste
Creatur och egen Greta, iagh will herrmedh sluta
åch medh innerligh bön befalla digh uthi denss
barmhertigess åch alzmechtigess Gudhss nådigaste
beskydd åch beskerm åch önskar inthe lengre att
lefwa i denna wärden än som iagh kan bewisa
medh alla mina actioner, att iagh är aff alla mina
kraffter min hjärtanss dygdigaste åch ädlaste
för-obligerade tiänare åch trognaste passionerade
Man.» (25 jan. 1655). Gång på gång försäkrar han
henne om »en stadigh åch oförenderlig affection»,
som det höves en preciös älskare, och i ett brev
av den 14 febr. 1656 tycker man sig till och med
kunna skymta något av själva essensen av
»1’hon-neste amitié», dess extrema själslighet, då han
skriver:
»Iagh aestimerar dig lika med min Siäl åch
lefwer åch dör med ali den Tendresse såm
möge-ligh är, min dygdigaste och mycke kära hustru,
din högst obligerade åch aff allt mitt hiärta
trognaste Man och tiänare.»
Men hur föga den robuste krigaren från
Karl X Gustafs dagar i grund och botten
är acklimatiserad med den preciösa
kärlekens klimat framgår av en liten passage
som följande, där det heter: »Adieu,
Madame, soijé discrete, aijmé moij, je vous
le permet.» (26 nov. 1658). Det är en
fras som bättre skulle ha passat i fru
Margaretas mun, ty det var icke den preciöse
älskarens sak att bestämma över sin
dams kärlek, utan det var hon som i nåder
lät honom ödmjukt tillbedja.
Ju längre tiden led, desto mer skulle
självfallet denna preciösa courtoisie gå den
svenske renässans junkern i blodet, även
om han icke lyckades uppnå den franske
kavaljerens elegans i gester och maner. Ett
ytterst givande belägg härför lämnar
Magnus Stenbocks fästmansbrev till Eva
Oxenstierna från slutet av 1680-talet.
Korrespondensen dem emellan har publicerats
av C. M. Stenbock i tvenne band 1913—
14, ur vilka en axplockning här nedan
skall göras, för att närmare belysa det
ovan sagda.
Typiskt för tonen i dessa brev äro
uttryck som följande, där den bålde
karolinen förklarar sig vara »indigne de vous
oser aimé» eller »des hommes le pius
heu-reux d’oser aimé une si belle personne»,
och i en liten epistel från Lüneburg den
3 jan. 1689 möter man alla de symtom,
som karakterisera en »adoration craintive».
»Högwälborne aldra skiöneste Fröken.
Jag bekienner, at jag wore wärdh aldrig nemnas
fore min ädla Fröken, emedan jag uthij en så
lång tid intett har continuerath att försäkra min
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
