Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Historiskt kaleidoskop från Neapel. Av Mildred Thorburn-Busck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Historiskt kaleidoskop från Neapel
som en oöverträfflig häxmästare, och han
göres till medelpunkt för folksagornas
magiska upptåg. Castello dell’ Ovo
(Äggslottet), som väl snarare fått sitt namn av
klippans ovala form, blev först fullbordat
under normandernas efterträdare, de
ridderliga Hohenstauferna, vilka även voro
byggherrar för Castello Capuano.
Korstågens tid är inne! Från Neapel och
Amalfi segla de hundraårade galärerna
bort mot det heliga landet, och på däcken
trängas riddarna i sina ringbryn jör, med
korsets emblem på de vita mantlarna. Det
är ej blott de heliga erövringarna utan
äventyret och det rika bytet som locka.
Allt står att vinna, och expansionslusten
höljes fromt av den vita korsmanteln.
Neapel deltar med verksam iver i dessa för
folkfantasien så stimulerande företag.
När de andliga riddarordnarna skapas
och påtrycka tiden sin prägel, bidrager
Neapel med Johanniterorden, vars
grundläggare Geraldo del Sasso är bördig från
just denna trakt. — Men det är även
sjörövarnas gyllene tid. Saracener och
korsarer hålla de små obefästa samhällena längs
kusten i ständig skräck. När som helst
kunde en rovlysten flotta dyka fram runt
närmaste udde och släpa med sig de unga
männen och kvinnorna till slavtjänst nere
i barbareskstaterna. Längs Syditaliens
kuster ser man ännu överallt de förfallna
vakttornen — Torre Saraceni — där man
fordom höll utkik efter och försvarade sig
mot den fruktade fienden. I längden
kunde det dock ej bliva enbart fiendskap
mellan de två raserna, vilka i synnerhet på
Sicilien och i Apulien oavlåtligt blandades
med varandra. De sista Hohenstaufiska
kejsarna, vilka kände sig långt mera som
sicilianare än som tyskar, togo ett starkt
intryck av morernas kultur och omgåvo sig
med arabiska arkitekter och lärde.
Den lysande epoken avslutas med ett
sorgespel. Den unge Konradin av
Schwaben, Hohenstaufernas siste ättling’, som
kommit ned till Italien för att utkräva sitt
arv efter farbrodern Manfred, lider
nederlag mot de franska trupperna under Karl
av Anjou och blir tillika med sin kusin
och fosterbroder, hertig Fredrik av Baden,
avrättad i Neapel 1268. Sägnerna om dessa
två ridderliga gossar, vilka blott femton
år gamla fingo låta sina liv på
stupstocken, leva ännu kvar på folkets läppar. Till
minne av tilldragelsen är en porfyrpelare
upprest i sakristian till kyrkan Santa Croce
på den plats där avrättningen ägde rum,
invid den nuvarande Piazza del Mercato.
Nära intill, i kyrkan del Carmine, står en
staty av den unge hjälten utförd’ efter
modell av Thorvaldsen och skänkt till
kyrkan av Maximilian II av Bajern. Piazza
del Mercato blev många århundraden
senare skådeplatsen för den ryktbare
Ma-saniellos folkupplopp, som bl. a. givit stoff
till operan »Den stumma från Portici».
Det var i det närbelägna Castello del
Carmine som frihetshjälten höll sitt
tolvdagars hov.
–-Nya tider och nya typer! Rött
och svart — — blod och pest! — —•
Vitt och guld och scharlakan. Kronor och
mantlar, pälskantade tröjor och
bjäller-prydda skor! — — Likt ett
illuminerat pergament i klara, precisa färger
breder sig trettonhundratalets Neapel.
Fromhetens och livsnjutningens, Boccaccios och
svarta dödens århundrade! Liksom under
föregående sekel de massiva stenslotten
med sina kärntorn och ringmurar, så skjuta
1111 kyrkorna i rask följd upp ur marken.
Snart sagt varje furste- eller adelssläkt
blir byggherre för en ny sådan, där
själamässorna för dess medlemmar skola tona
till evärdlig tid och till vars utsmyckande
de förnämsta konstnärer inkallas.
Fran-ciskus och Klara äro helgonen på modet,
och till den sistnämndas ära bygger Robert
den Vise av Angevingernas ätt den gotiska
dömen Santa Chiara, som fastän senare
restaurerad i barock ännu griper med’ sin
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
