Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I v a r Ha r r i e
ödestimma (»Bobinack»). Denna gång är
temat en människas fångenskap och befrielse.
Människan har, under namnet Henrik Fax,
en karriär bakom sig, en social miljö omkring
sig, en karaktär inom sig. Han har anpassat
sig. Anpassningen har frambragt en
samhällsmedlem, en kontorschef med avlöning,
befordringsutsikter, hustru, barn, villa,
umgänge, bridgekvällar, bildningsambition med
mera sådant. Detta är Henrik Fax’ fängelse;
Eyvind Johnson klargör med virtuos
saklighet, att därinne, i den harmoniska, nyttiga,
ansvarskännande tillvaron, är Inferno
beläget. En dag flvr människan i panik därifrån;
ett envist synminne av en bagatell verkade
som en platonsk anamnesis av livets rikedom
utanför — en flicka som ömsade kjol en
söndagsmorgon i det fria. Henrik Fax tar
tjänstledighet, från kontoret och från överjagets
skenvärld; han vågar försöket att leva i
stället för att verka, att vara till i stället för att
synas. De bägge tillvarelseformerna äro i
romanen för tydlighets skull ordnade i
tidsföljd, efter varandra; i de faktiska fallen få
de tänkas löpa parallellt, eller rättare
omväxla sinsemellan, till en tid. I varje fall
visar det sig att livets rätt inte blir
tillgodosedd genom tjänstledigheter. Flickan som
bytte kjol blir stridsföremål i
karaktärsmotsättningar och ägorättskonflikter. Henrik
Fax får rivaler att ta ställning till — å ena
sidan Godsägaren, däst och övergödd och
impotent, stark i att fråssa och dricka och även
i att uppfatta skönhet, heroisk vid ratten
till sitt köpta fart- och maktinstrument, fram
på småtimmarna sorgset vis; och på andra
sidan den dolske Drängen med den
skumma blicken, den förtrampade
undermänniskan, antropoiden. Självhävdelsen
mobiliseras på nytt, jaget får snurra vidare i
ekorr-h i ulet — det slås sönder först när Henrik
Fax upphör att existera, när han befriar sig
också från namn och individualitet och
försvinner längs vägen som luffaren Pettersson,
en anonym vandringsman, en människa rätt
och slätt. Då frigöras de krafter han känt
ropa inom sig, när han såg jorden ta emot ett
sakta regn i gryningen efter en ljum och
halvskum sommarnatt.
Kontorschefen Henrik Fax blev fri genom
att fly, byta identitet och plåna ut sina spår.
Direktör Tomas Falk i Harry Blombergs
roman försöker exakt samma metod. Vad som
skrämmer den starke mannen med självska-
pad karriär och karaktär, är visserligen
närmast en livsfara utifrån — tidsrörelsernas
syndaflod som hotar hans värld med
översvämning. Harrv Blomberg har nämligen
velat göra en utförlig tidsroman, där
människoödena bli åskådningsundervisning om aktuella
samhälls- och odlingsproblemer. Det
sammanhänger med att hela hans ambition
lägger mer an på bredden och fylliglieten än på
djup och intensiv penetration. Under det
Eyvind Johnson lever och andas i paradoxen
och finner adekvata uttryck för sin fantasis
äventyr och upptäckter endast i spetsfundiga
eller underfundiga symboler, — med ständig
fara att slå över i hyperestetiskt bisarreri —,
så vill Harry Blomberg tala rättframt om vad
modernt bildade människor måste hålla för
sant och riktigt; och i överensstämmelse
härmed står hans ymniga och tydliga, lite lösa
och mycket populära föredrag. Historien om
flykten ut ur karaktären blir översatt till ett
annat språk och flyttas över på ett annat
mänskligt plan — närmare ytan, men rikare
på lätt igenkända, påtagliga livsyttringar. Det
viktiga är, att alla de mångskiftande
personerna i romanens realistiskt sedda värld känna
impulsen till flykt undan frihetens
ansvarsbörda, utplåning av den skrytsamma och
besvärliga individuella präglingen. Men
flykten lyckas endast i de fall där
självuppgiveisen innebär att man låter sig flyta med
strömmen i tidsrörelserna och masspsykoserna.
Tomas Falks dröm om att rädda sin själ genom
att lämna ägodelar och samhällsställning,
försvinna ur den borgerliga tillvaron och
övergå till eremitens eller tiggarmunkens
livsform visar sig vara en chimär: för
sådant liv finns ingen plats på jorden, flyktens
konsekventa och oundkomliga fullbordan blir
självmordet. Så tillspetsat blir inte
problemet för Falks vän Einar Klang, diktare och
romanresonör i traditionell stil. När han
känner sin liberalistiska idealbildning kring
personligheten hotad av tiden, avreagerar han
sin panik i beprövade halvmesyrer,
spritnarkos och tillfälliga rymningar från hem och
vardagsplikter — för att, också efter känt
schema, återbördas till det ansvariga och
personlighetsmedvetna livet när hans hustru
föder honom ett barn. Men bägge fallen
illustrera tesen att varken desertering eller
avsvärjande är möjligt för den som en gång
råkat klä sig i en individuell karaktär; man
har bara att stå kvar på sin självvalda post
— tills floden tar en.
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
