Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
gås med Margareta och kapten Ebbeson och
man blir, genom suggestiv och vederhäftig
skildring, grundligt bekant med deras arbete
och miljö. Det skisserade porträttet av
kaptenens hustru visar att Dagmar Edqvist
också bör kunna komma åt de märkta och
dömda människorna, de som få sin mänsklighet
förkvävd i en artificiell karaktär. Det har
anmärkts att författarinnan väl lättvindigt
tar död på fru Hilda i slutkapitlet för att
möjliggöra Margaretas förening med kaptenen.
Expeditionen är utan tvivel för rapp; men
författarinnan har haft en riktig känsla av
att de i denna roman upplagda människoödena
äro predestinerade till en happy end.
Namnbildningen Elin Hake ger
skrämmande associationer till en lyckligt
överstånden romangenre; och förhandsupplysningen,
att fröken Hake är en lärarinna i den
norrländska obygden, som råkar i olycka, är
knappast ägnad att lugna farhågorna. Detta
har vållat att kritikerna slagit upp Jörgen
Blocks lilla Västerbottensroman med olustiga
förväntningar och varit benägna att avfärda
den så flyktigt som möjligt. Ingen tycks
riktigt ha märkt hur ogrundade farhågorna
faktiskt voro: det är ett exempel på
förhandsinställningens makt även över kritiker. Det
finns inte spår av vildmarksromantik eller
allmogeepik i Elin Hakes historia; hennes
skola ligger visserligen en bra bit väg med
skidor eller sparkstötting från Svansele
stationssamhälle, men trots isolering och
bristande bekvämligheter är bygden i hög grad
dragen inom det officiella svenska
kultursamhällets gränser. De västerbottniska
bönderna och handelsmännen — livliga, talföra,
på-hittiga, en smula intriganta, fantasibegåvade,
men fladdriga och utan vidare tåga i
kroppen — skildras skarpsynt och vederhäftigt,
ehuru icke vänligt; detsamma gäller om
folkskolepedagogernas ståt i staten, vars
inrepolitiska förvecklingar här för första gången
fått en initierad och spydig krönikör. Och
hjältinnan med det omöjliga namnet blir
visserligen till sist med barn — under ett
Stockholmsbesök och genom en av de ganska
festligt tecknade karlar hon av pur tråkighet
rekvirerat pr annons och korresponderat med ;
men detta faktum utnyttjas varken till
fos-terfördrivningsindignation eller
ogift-moder-romantik. Sen fröken Hake ordentligt
konstaterat att varken karlen eller hans rivaler
var något att bygga på i denna situation,
tar hon sig samman till att klara konsekven-
serna själv och avvisar bestämt och nätt och
jämt hövligt alla beskäftiga och
känslosamma erbjudanden att ta hand om fallet.
Läsaren får en bestämd förvissning om att Elin
Hake verkligen kommer att klara sig. Hon
är av den sorten — samma virke som
Margareta Bramstedt, men hårdare. Här finns
intet av den docilitet som utmärkte
Margareta mitt i den välmotiverade självkänslan:
Elin är utmanande, aggressiv. Hennes
problem är att bevara sin identitet -—■ gentemot
flocksjälen — och sin aktivitet — gentemot
understödstagarandan. Hon vägrar att
passas in i normalplan och bli omhändertagen av
organisation: det skulle för henne betyda att
utplånas och att få sina källsprång av
bångstyrigt och rätt farligt liv utsinade. I
självförsvarets strategi är hon inte nogräknad;
hon kan få drag av både katt och igelkott.
Elin Hakes karaktär är onekligen byggd upp
av aggressioner, som ha svårt att släppa
igenom hängivelsen; men poängen i hennes
historia är att aggressionerna måst
mobiliseras för att rädda hennes fonder av vitalitet
— just den vitalitet som i andra diktfigurer
hotas av karaktärsbygget och driver på
flyktimpulsen. Historien har inte kommit riktigt
till sin rätt i det påtvungna trånga utrymmet;
men det är en historia att komma ihåg, och
ett sobert konstnärsskap att ta fasta på.
Om ett flertal av de nu nämnda
författarna — exempelvis Eyvind Johnson, Kåhre
och Ljungquist — har dagskritiken med
förkärlek använt de gängse komplimenterande
klichéerna »frän» och »osentimental». Man
tar nämligen till dem, så snart en berättare
i sin människogestaltning markerar
avståndstagande från den i sed och umgängesregler
ännu förutsatta idealbildningen. Detta är
emellertid missbruk av termerna. Just dessa
författare äro, med alla förtjänster i övrigt,
hejdlöst och drypande sentimentala.
Sentimentalitet är nämligen oundviklig hos alla
diktare som ta sikte på önskedrömmen om
att få driftlivet befriat genom att karaktären
upplöses. Denna befrielse innebär nämligen
att den emotionella orkestern sätter in för
fullt; den kan endast skildras sentimentalt,
dess adekvata symbol blir just regnet i
gryningen, det fruktsamma och fuktiga
känslosvallet i diffus dager. Osentimental blir en
författare jämt i den mån han ger
intellektet plats i sin idealbildning — vare sig
poeten i sin människovärdering tar parti för ka-
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
