Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H a r r i e
raktärsbygget, där intellektet alltid är med
som regulator, eller han resp. hon helt enkelt
nöjer sig med att betrakta händelser och
personer utifrån en intellektuell åskådares
position, med skeptisk återhållsamhet i
värdefrågan. Denna senare berättartyp företrädes
i Sverige egentligen endast av Olle
Hedberg. Han har en egendomligt fristående
plats i dagens svenska diktning: utanför alla
riktningar, grupper och debatter levererar
han punktligt sina romaner och låter
dessemellan inte höra av sig alis. De innehålla
vad han har på hjärtat; att berätta i
romanformat är tydligen hans enda intresse och
ambition. Ambitionen har fört till virtuositet:
Olle Hedbergs teknik är kusligt säker, han
fuskar aldrig och glömmer sig aldrig.
Hemligheten med hans konst är å ena sidan de
precisa och rikhaltiga detaljerna, å andra
sidan hans påpasslighet att alltid låta
intellektet fullständigt behärska sentimentet, vilket
ingalunda saknas; striden som föregått
behärskningen kan man sluta sig till ur
tonfallen av klarnad ironi och — någon gång —
saklig poesi. Olle Hedberg hör hemma i
naturalistisk och klassicistisk tradition. Miljön
åskådliggöres genom minutiös redogörelse för
rekvisita, gärna i den enkla uppräkningens
form, med balans och urval som enda,
osvikliga och osynliga konstmedel. Typisk är i den
nya boken skildringen av kamrer och fru
Gustells mönsterhem i stationssamhället Kiev
— rum för rum, möbel för möbel,
allteftersom fru Gustell förevisar lägenheten för det
nya hembiträdet Iris Mattsson: där finns
ingen lucka, inget misstag, ingen överdrift och
absolut ingen försköning. Därför blir den
karikatyriska verkan överväldigande och
bringar läsaren till illamåendets gräns. Denna
sensation kommer igen rätt ofta, beroende på att
författaren så envist och med så exakt
ton-träffning håller sin berättelse kvar i det
svåra mellanregistret; Kiev kan man hitta på
hundra ställen i Sveriges Kommunikationer,
människorna där äro socialt, ekonomiskt och
moraliskt precis som svenskt lolk är mest,
och där inträffar inte några som helst
märkvärdiga eller uppskakande händelser —
bara de normala manifestationerna av
normal mänsklighet: förljugenhet, maktbegär
och njutningslystnad. Genom sin renodlade
och trovärdiga normalitet få Olle Hedbergs
figurer en typisk giltighet som gör dem
skräckinjagande; de bli representanter i Kiev
för det allmänt och orubbligt mänskliga; däri
ligger hans klassicism. Han förevisar Iris
Mattsson, den nakota pigsjälen med alla
associationer denna term kan ge: se
Människan ! Och det är inte ens synd om dessa
människor. Iris blir förförd — mycket
villigt — av herr Gustell, smakar kärlekens
fröjder med honom först åtta gånger och sen två
gånger till — Olle Hedberg är noga med
sifferuppgifterna — och manövrerar samtidigt
för att behålla den hygglige unge smeden och
korpralen Åke Lindberg i reserven; hon får
lämna sin plats — med goda, exakt citerade
betyg — sen fru Gustells svartsjuka blivit
väckt, hon misslyckas i försöket att återknyta
förbindelserna från sin nya plats hos gamla
fröken Quennerborg och får avstå från både
herr Gustell och Åke Lindberg. Hon är inte
ond, bara tarvlig, liksom Gustells äro det —
mänskligt genomsnitt; och vad hon
genomgår, är intet martyrium, överhuvud ingen
sentimental upplevelse, bara en episod i hennes
karriär. Leken mellan henne och Gustell blir,
enbart genom att den refereras strängt
sakligt, till en lugn och förfärlig drift med ali
sexualromantik; intrycket förstärkes av
slutkapitlet, där bokens kärlekspar i andra plan,
Åke och stationsinspektorns Sonja, får en
spänd förväntan på ett
fosterfördrivningsdra-ma upplöst i intet. Annars uttrycker deras
förening den tro på mänskliga värden som
Olle Hedberg trots allt håller sig med: den
duktige, redbare och ambitiöse Åke, i ständig
kamp med sin blyghet, hetsighet och
påstri-dighet, är ett vackert exemplar av den
svenske normalynglingen; i honom bygges en
karaktär, i ordets vänliga mening. Bygget är
färdigt hos hans fosterfar, gamle Lindberg,
den fromme svenskamerikanen: hos honom
har den religiösa praxis sublimerats till en
vaksam klarsyn för de själviska impulserna
— för djävulen som heter prestige — vilken
har givit honom helgonets värdiga lugn och
stränga saklighet. Det är en stor seen, när
han möter fröken Quennerborg, också hon
en person av resning och stadga: den gamle
smeden får det klara moraliska övertaget, ty
hans positioner äro valda av enbart sakliga
hänsyn; hos fröken Quennerborg är dock den
moraliska förfiningen till sist en metamorfos
av den ståndskänsla hon vill förneka, liksom
hennes ivriga filantropi har sin källa i
maktbegäret. Men bägge ha de stil. Det är till
sist den enda värdemätaren i Olle Hedbergs
klassiska konst. Det är en uteslutande
intellektuell och estetisk kategori. Olle Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
