Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska essayer. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska essayer
Av Algot We r i n
æ^sen litterära essayistiken har
sedan ett tiotal år högkonjunktur i detta land.
Samtidigt kan man konstatera att den
litterära kritiken håller på att förlora i
betydelse. Det är väl knappast kritikens fel; vi ha
ett större antal väl rustade kritici nu än förr.
Men omständigheterna tyckas bli dem
övermäktiga. Bokindustrien har tagit fart och
därmed kommersialismen och reklamen.
Arbetslösheten och konkurrensen göra att böcker
numera i stor utsträckning skrivas av personer
som inte duga till något annat, varpå de
recenseras av folk av samma kategori. Det
fordras examen för att bli läkare,
arbetsskicklighet och fackföreningsbok för att bli
murare, och en smula pengar för att öppna
tobakshandel, men för att bli författare eller
recensent fordras ingenting. D. v. s. det
kräves egentligen både intelligens och
kunskaper, men man kan därförutan komma rätt
långt i dessa fria yrken. Det vore väl
besynnerligt om de inte översvämmades av
människor som söka en födkrok, med följd
att det blir trångt för den verkliga dikten och
den riktiga kritiken får ett Herkulesarbete.
Den sliter och strävar och blir glad när den
finner ett litet grand talang någonstädes. Det
är inte angenämt att vara bödel.
Det värsta är emellertid att svensk press
med några undantag hotar att sjunka ner till
Brokiga Blad-nivån. Den högre kultur
journalistiken, som före och under kriget vann en
god ställning, kringskäres mer och mer. Runt
om i landet sitter det emellertid bildade
människor som finna tendensen skrämmande. Men
de yttra sig sällan, och den skrivande pöbeln
vet ingenting om deras existens.
Nu händer det att man hör en sådan
person säga att han, då han går att på vinst och
förlust köpa en bok, väljer en essaysamling
hellre än en roman. Den senare kan vara bot-
tenlöst eländig, den förra bjuder alltid på
något som åtminstone är av stoffligt intresse.
Att essayistiken gör sig så mycket
gällande tycks således delvis bero på att den inte
har någon roman av betydenhet att
konkurrera med. Men mest betingas framgången av
att det numera i vårt land finns ett
tillräckligt kulturellt underlag för att en så
höglit-terär genre skall kunna florera. Det märks
väl att plantan är nyinförd och att frukterna
ibland ha svårt för att mogna. Den som toge
sig för att överblicka vår essaylitteratur skulle
i den finna bevis för vår rikedom, t. o. m.
nyrikedom, men också för vår kulturella
fattigdom. Essayen hos oss är mera sällan ett
fritt växande träd. Den bäres upp av pressen
och fästes vid den tillfälliga aktualiteten. Fritt
författarskap utanför roman och journalistik
är på det hela taget inte möjligt i vårt land.
Därtill ha vi trots allt inte tillräckliga
publik-och kulturresurser.
Selma Lagerlöf berättar i sin senaste bok
att Sophie Adlersparre på sin tid sade till
den gryende författarinnan: »Stryk allt som
inte är roligt eller nödvändigt.» Hon har följt
rådet. Hon har aldrig lagt an på bred,
ordentligt fortlöpande skildring, utan hennes
berättelser, alltifrån Gösta Berlings saga till
Ett barns memoarer, rycka fram genom
kapitel som merendels runda sig till noveller med
en egen point. Det är en komposition som
lämnar föga utrymme för longörer.
Stryk allt som inte är roligt eller
nödvändigt — det är en gyllene regel för alla
skribenter, men framförallt för novellisten och
essayisten. En som förstått att tillämpa den
är Fredrik Böök. Han behärskar essayns
konst lika fullständigt som Selma Lagerlöf
novellens. Han kan koncentrera, avrunda och
pointera, han är på varje punkt klar, samlad
Fredrik Böök: Leksaker och reliker. P. A. Norstedt & Söner.
Olle Holmberg : På jakt efter en världsåskådning. Albert Bonnier.
Emil Zilliacus : Lans och lyra. Hugo Geber.
Ivar Harrie : Orientering. Hugo Geber.
Frans G. Bengtsson : De långhåriga Merovingerna. Albert Bonnier.
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
