Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Kulturhistoria och kulturbilder. En översikt. Av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulturhistoria och kulturbilder
På närliggande och delvis samma ämnen
kommer professor Martin P:n Nilsson in
i sin bok Festdagar och vardagar, som
säkerligen hör till det sakrikaste och
vederhäftigaste, vidsyntaste och mest välformade som
skrivits på sitt område. Hans utredningar
av julklappens, julgranens och julkärvens,
nyårsdagens och trettondagshelgens historia
synas vara avgörande för de problem som äro
förknippade därmed. I kapitlet »Första maj»
har han klarlagt den tunna och ändå ganska
betydelsefulla tråd, som förbinder våra
dagars förstamajfirande med den vårfest av
rent profan och social karaktär, som i
gångna tider ägde rum vid Valborgsmässan. Man
följer med intresse hans historik över
helgdagarnas avskrivning och den strid de
vållat i riksdagen in på senaste tid, häpnande
över antalet vilodagar, söndagar, helgdagar
och lätthelgdagar, i forna tider, och villigt
anslutande sig till de synpunkter författaren
gör sig till talesman för i fråga om
ytterligare reformer. Han har beaktansvärda
saker att säga också i fråga om förändringar
av kalendern, där han lägger upp de aktuella
problemen och redogör för de framkomna
förslagen efter att ha skildrat utvecklingen
alltifrån de första ofullkomliga försöken att
indela året på grundval av månens skiftande
aspekter. Han berättar om våra danslekar och
om ungdomsgillena i de gamla byalagen, och
i kapitlet »Festanledningar» drar han en lans
för ett återupplivande av den gamla
höstfesten, skördefesten, tacksägelsefesten för vad
det gångna året givit. Man skulle vilja
citera långa stycken därur. Det är så fullt av
friska och levande synpunkter, av kloka och
väckande ord. Författarens blick för
praktiska och psykologiska krav tränger lika djupt
som hans vetenskapliga objektivitet är sträng,
förståelse och kritik gå hand i hand. Hans
sysslande med gångna tiders liv har inte
gjort honom blind för den moderna
människans problem, kanske tvärtom vidgat och
skärpt hans blick för dem. Gång på gång
vänder han tillbaka till dem, söker och
finner lösningar och vägar. Ett av de mest
givande kapitlen i denna på idéer och
synpunkter rika bok är det som handlar om
»Umgängesseder och allmogeseder», där han
kåserar om svenskt psyke och svenska sedvänjor,
om handslag och »Ni»-reform, duskap och
skåldrickning, detta på grund av sin olikhet
mot alla andra nationers vanor alltmera på
avskrivning ställda bruk, som författaren
historiskt motiverar och försvarar, därför att
det är svenskt. Och det kan ju vara värt att
minnas. I de bägge inledande kapitlen
lämnar författaren dels en överblick av
förhållandet mellan högkultur och primitiv
kultur, av allmogekulturens beroende av
högre-ståndskulturen, de vägar och medel varigenom
denna påverkan ägt rum, dels en redogörelse
för de olika kulturhistoriska
forskningsgrenarnas ställning till varandra och till
angränsande discipliner samt påpekar
nödvändigheten av ständig kontakt och intimare
samarbete mellan dessa. »Ty en levande kultur
är en enhet, inom vilken förbindelser och
sammanhang löpa kors och tvärs. Det är
nödvändigt att taga upp dessa trådar var för
sig och i specialforskningen följa dem och
reda ut dem, men denna nödvändighet får
icke leda till isolering och överskattning av
en viss sida av området; detta är
specialforskarens risk, mot vilken han måste vara på
sin vakt. De olika specialiteternas uppgift är
att komplettera, icke att förtränga varandra.»
Självklart men icke desto mindre
nödvändigt att få sagt på nytt. Författaren har bäst
bevisat värdet av ett dylikt betraktelsesätt
med denna bok, där verklighetssans och
historisk syn tillsammans med en fördjupad
kännedom om materialet givit så ypperliga
resultat.
Utan att kunna räknas till den
kulturhistoriska litteraturen i egentlig mening innehåller
en memoarbok som J. L. Saxons I
handelsbod på 1870-talet så många kulturhistoriskt
intressanta notiser, att dess medtagande i
denna översikt må vara berättigat. Det är ju
mera sällsynt, att memoarförfattare höra till
eller komma från de samfundslager, som bära
dagens tunga. Vanligen få vi söka oss fram
till en kunskap om deras liv på helt andra
vägar. Hur mycket skulle vi inte ge för en
innehavarens egenhändiga beskrivning av en
krog eller kryddkramhandel på 1600- eller
1700-talet? Sannolikt var doften där ungefär
densamma som i den lanthandel, där Saxon
gjorde sina första lärospån. Med sin rappa
och åskådliga stil ger han en livlig bild av
hur den såg ut utan och innan, vilka varor
som fördes, i vilka kvantiteter och
förpackningar de levererades o. s. v. Samtidigt får
man veta, vilken andlig spis folkets stora
flertal mättades med, och man häpnar, när
man hör hans omdöme om den, över att han,
som tycker så illa om matsnus och sardiner,
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
