Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska essayer. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W e r i n
»Hur estetisk och aristokratisk, hur föga social
en sådan själsanalyserande och
stilexperimenterande ordkonst än kan synas», säger han
beträffande Proust, Gide, T. S. Eliot och
Joyce, »har den ändå i hög grad sin
bakgrund i sociala förskjutningar, som den
visserligen inte återger direkt, utan brutna
genom en rad av slipade prismor.» Det är en
synpunkt ägnad att tillfredsställa en social
kritiker. Erik Blomberg anlägger också en
annan synpunkt, då han påpekar att de
nämnda självupptagna författarna ha haft så
mycket gemensamt med psykoanalysen. De ha
liksom denna intresserat sig för jaget, men
inte för detta jag som fast substans, som
vilja och karaktär, utan som en skiftande ström
av förnimmelser. »Deras problem är
ytterligt individuellt», säger han, »och ändå hylla
de i grund och botten ingen individualistisk
åskådning — de betrakta ju jaget som ett
slags naturfenomen lydande det underjordiska
djupets mörka och mystiska lagar.» Ännu en
tredje synpunkt tangerar han, då han
framhåller den roll det sexuella i allmänhet
spelar för författarna i fråga. I det lössläppta
sexuallivet, i orgien, ligger nämligen också
självuppgivelse. Orgien är en kollektiv
företeelse. Här är ett plan där modern
kommunism och primitiv religion kunna mötas.
Den första synpunkten är emellertid för
Erik Blomberg den egentliga. Joyces
människor bli för honom till den
borgerliga individualismens offer, de äro
sociala fångar, stadens fångar. Den värld som
Aldous Huxley skildrar i Kontrapunkt
benämner Blomberg i en genomträngande
analys av boken »det mekano-musikaliska
menageriet». »I hela denna samling av renodlade
individualister finns det inga riktiga
individer», säger han. »Det är individualismen som
har dödat deras individualitet, den förtorkade
intellektualiteten är bara en följd av
individualismens urartning. De hänge sig åt
mekanisk sinnlighet och steril självanalys, därför
att de förlorat kontakten med livets fruktbara
källor, den sociala gemenskapen, det skapande
arbetet, kampen för mänsklighetens
framtid». Allt detta kan man hålla med om. Men
så heter- det i fortsättningen: »Deras förfall
är den kapitalistiska samhällsordningens
förfall.» Därmed flyttas ansvaret från
individerna över till en viss samhällsordning. Här
kommer den speciellt politiska synpunkt in
som Erik Blomberg gjort till sin. Enligt
denna kommer det mesta eländet i världen
från den förruttnade äktenskapliga
institutionen, vilken uppbär det nuvarande
samhället. De litterära vittnesbörden härom bli allt
talrikare: »I Amerika har Ludwig Lewisohn
med ’Makarna Crump’ rest ett ohyggligt
monument över det borgerliga äktenskapets
förfall.» Det är möjligt att Lewisohn har tänkt
något ditåt. I vilket fall som helst är Crumps
elände ett sådant som en oerfaren man kan
råka i för en kvinnas skull under vilken epok
och samhällsordning som helst.
Läsaren får kanske nu den uppfattningen
att Stadens fångar är en alltigenom
dogmatisk och trång bok. Det är emellertid inte
fallet. Tendensen är klar, och sens-moralen
är ofta med ali uppriktighet angiven i
essayns slut. Allt det som hör till den politiska
demonstrationen kan därför också med
lätthet utskiljas från den egentliga analysen
eller författarkarakteristiken, vilken alltid är
synnerligen givande. Bokens längsta studie
är ägnad Pär Lagerkvists författarskap och
är troligen det mest initierade som skrivits
i ämnet. Den var i fjor publicerad i Ord
och Bild.
När Artur Lundkvist i sin mun tar ord
som borgerlig individualism och esteticism
menar han liksom Erik Blomberg något
förkastligt. Han är kollektivist, primitivist och
dynamisk modernist, vad nu det senare kan
vara för något. I ett förord till Atlantvind
upplyser han om att volymen egentligen
borde ha hetat Dynamisk modernism, en titel
som emellertid kunde misstänkas verka
avskräckande. Han säger där också att
subjektivismen i betraktelsesättet är medveten och
principiell, men att den avsiktligt (!) dock
icke omfattar de rena sakuppgifterna. Detta
skrevs av en svensk modernist år 1932.
Sedan en man som Göring nu så energiskt trätt
in för ett subjektivt betraktelsesätt — även
beträffande rena sakuppgifter — brukar man
kanske inte ordet subjektivism så lättsinnigt
som Artur Lundkvist. Det hör, liksom
dynamisk, till de farliga orden, som kunna
utnyttjas i olika riktningar och som det är bäst
att inte släppa lösa.
Lundkvist skriver om Amerikas moderna
litteratur, om Carl Sandburg, Sherwood
Anderson, Eugene 0’Neill o. s. v. Kan man då
det gäller Tyskland tala om Weimar och
Potsdam, så kan man då det gäller Amerika
tala om Boston och Chicago. Lundkvist har
inte något förhållande till Boston, han ham-
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
