Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Klassisk konsthistoria i nya nordiska framställningar. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel B o ë t h i u s
för en annan kritiker ter sig som »en av de
största och mest originella grekiska
skulptörer» och tillfogar torrt i alla dessa och några
andra fall: »Intet verk av denne konstnär är
känt. Intet dylikt foregives vara känt. Det
är tusen år eller mer, sedan någon har sett
ett verk av honom.» Det låter
tillintetgörande — men jag vill redan här ur en så positiv
bok om antik konst som Frederik Poulsens
här nedan berörda, Den klassiske græske
Kunst, föregripa de ej mindre lakoniska
orden om Pythagoras: »hans stil kendes ikke».
För Mr. Wilenski bli emellertid vissa
konsthistorikers luftiga skenbilder liktydiga
med antik konstforskning. Han ser i dem en
fientlig makt, som egentligen ej har något
med den förlorade antika konsten att göra,
men som dock skyddar den honom
förhatliga »praxiteliska traditionen», i denna bok
illustrerad med en vaxdocka från ett
skyltfönster i den praxiteliska Venus’ skepnad. Vi
ha här ej tillfälle att analysera eller bedöma
den smak och den konstuppfattning, Mr.
Wilenski företräder. Här är blott hans attack
mot den antika konsthistoriska forskningen på
tal. Och därvidlag må det sägas, att det är
en lätt sak att påvisa ytligheten i Mr.
Wi-lenskis utläggningar. Han tyckes ej på
något sätt ha gjort klart för sig värdet av de
konsthistoriska omdömen och beskrivningar
av skön konst, som vi ha kvar från antiken.
Dock, låt vara att man sätter deras värde
lågt, då det gäller verklig levande kunskap
om konst! Men han har inte heller gjort klart
för sig, hur mycket av original klassisk konst
och kunskap om dess växt, nyare tiders
utgrävningar givit. Ingen, som utan polemisk
avsikt ser igenom illustrationerna i
Frederik Poulsens nyssnämnda bok kan
undgå att märka, vilket underbud
Wilen-skis bok är. Och han gör inte ett
allvarligt försök att konkretisera det läge, som
med förändring av en känd titel kunde
kallas: »sex kopior söka ett original». De mest
frejdade klassiska mästerverken äro ju utan
undantag förlorade i original. Vad vi ha
kvar av dem är i lyckligaste fall omdömen,
reproduktioner på mynt o. d. samt kopior.
Dessa sistnämnda äro ofta marmorkopior
efter original i brons eller guld och elfenben,
ofta från romersk tid, stundom till den grad
märkta av kopistens smak, att man måste
fråga sig, var i konsthistorien de rätteligen
skola placeras. Skall Apollo di Belvedere
behålla sin vedertagna plats omkr. 400 f. Kr.,
eller bör denne senfödde ättling av Leochares’
verk tillhöra den kejsartidsperiod, som så helt
skänkt de yttre uttrycksmedlen? Docenten
Ernst Kjellberg ger i sin nedan avhandlade
grekiska och romerska konsthistoria fakta
till och förträffliga synpunkter på denna
fråga. Också den, som snarast vill tillerkänna
kejsartiden Apollo di Belvedere som
konstverk (ej som motiv), måste emellertid
medgiva, att även en mycket kritisk granskning
av de s. k. romerska kopiorna dock
framhäver, hur ytlig en Wilenskis skepsis angående
våra möjligheter att förstå förlorade
original genom kopior likväl ytterst är. En
alldeles nyutkommen bok, professor Chr.
Blinkenbergs Knidia, lägger med mästerskap upp
problemet. Praxiteles’ förlorade Aphrodite
från Knidos är utgångspunkten. Ypperligt
visar författaren, hur senare tiders smak
successivt förändrat och påverkat kopiorna. Men
så får han även fram en central grupp
kopior, som är jämförelsevis föga påverkad av
kända, senare konstströmningar. Där är man
originalet nära.
Mr. Wilenski saknar givetvis intresse och
omdöme för att förstå forskning av detta
slag. Hans egen smakriktning avstänger
honom vidare från ali insikt om, vad dessa
romerska kopior med alla sina brister direkt
och utan tolk betytt genom den avglans från
en stor konstperiod och en stor konst- och
livsuppfattning, de bevara. Nyfynden söker
han bagatellisera snarare än förstå, så som
begripligt är i en polemisk pamflett, vars
verkliga intresse koncentreras kring verk som
Bedfords fascinerande Anteater och Flower.
Men trots detta har denne moderne,
medvetne »barbar» onekligen nyktra och
hälsosamma ord att säga åt alla, som syssla med antik
konst. Det är oförnekligt, att en och annan
på detta område liksom berusat sig vid
tanken på allt, som en gång fyllde för oss
tomma platser i antikens konstförsamling. Det
händer verkligen ej sällan, att omdömen om
detaljer i framställningssättet, om ande och
väsen slösas på konstnärer, som vi känna
genom knapphändiga litteraturnotiser eller genom
mycket förvanskade kopior av deras verk. Och
dessa omdömen upprepas stundom liksom
mekaniskt, de gå i arv från framställning till
framställning och bli en sorts innött vana.
Vi ha år 1932 i norden fått två nya
framställningar av antik konsthistoria, nämligen
Frederik Poulsens nyssnämnda Den
klassiske græske Kunst och Ernst Kjellbergs
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
