Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Klassisk konsthistoria i nya nordiska framställningar. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klassisk konsthistoria
mark har en stor antik tradition från
1800-talet. Det har med Thorvaldsen och Julius
Lange haft andel både i det levande
klassiska och klassicismen. För den, som genom
Julius Lange lärt att som det yppersta älska
de stycken oförvanskat attiskt 400-tal, vi ha
kvar, är det en stor tillfredsställelse att
nu följa och kunna visa på en så alltigenom
självständig och fri vandring bland dess
äkta, härliga rester som Poulsens Den
klassiske græske Kunst.
Det är redan sagt, att docenten Kjellbergs
bok har ett annat kynne. Vi kunna till att
börja med tillfoga: i viss mån också ett
annat syfte. Den ger en överblick av hela den
antika utvecklingen. Likmätigt sin uppgift
som en del av en konsthistoria ger den med
förnämlig saklig säkerhet den stomme av
fakta om antika konstnärer och konstskolor,
som vi ha kvar. Att referera eller
genomdis-kutera en dylik framställning vore ej här på
sin plats. Det vore emellertid ej riktigt att
blott framhäva, vilken ovanligt nyttig och
användbar handbok, Kjellberg med sin
framställning skänkt såväl studenten vid hans
studier som amatören vid dennes konstströvtåg
i museer och böcker. Överallt spårar man
självständigt ståndpunktstagande; den
spe-cialintresserade finner på punkt efter punkt
under den klassiska tiden kortfattade men
klara inlägg i konsthistoriska dagsfrågor —
som till exempel beträffande Praxiteles’
Hermes — att godtaga eller motsäga! Blott på
den förklassiska tidens område och
beträffande Italien möter man någon gång en
benägenhet att ställa åsikt mot åsikt på ett sätt,
som är försiktigt — men ej därför alltid
klokast och mest kritiskt.
Till exempel sid. 28 på tal om skildringen
av Alkinoos’ praktfulla palats i Odyssén. Är
det ett eko av sagotidens prakt, spörjer
Kjellberg och ställer däremot utan svar
motfrå-gan: »Eller är det månne ett furstepalats från
det assyriska rikets storhetstid, som givit
färgerna till denna bild?» Mig synes denna
obesvarade fråga vilseledande. Så klart
förefaller det mig, att det senare alternativet
är det rätta. Jag ser i Alkinoos’ palats en
avglans av den orientaliska lyx, som bröt
upp grekernas geometriska stil och på
700-talet f. Kr. frammanade deras orientaliska
konst. Vi se ända »ytterst vid havet» i
etruskernas fjärran bygder, i bronsen och guldet
och elfenbenssmyckena från kungagravarna
i Cervetri, i Palestrina något av denna lyx.
Frågan synes mig så grundläggande, att man
i varje fall ej vill nöja sig med en neutral
vägvisare vid det vägskälet. Den, som läst
om »Skibskulturens bronsaldersö» i Harry
Fetts Tidsaldre, torde med utgångspunkt från
en rakt motsatt uppfattning komma att
kritisera, att frågan lämnats öppen. Fett är det
första alternativets man. Han saknar
ingalunda stöd av specialister därvid. Med
fascinerande livfullhet tecknar han en efter min
uppfattning ej blott kvick och medryckande
utan även träffande bakgrund till Odyssén.
Han anar bakom den ett upplyst, förmöget
borgerskap i städer med skepp vida ut
över haven. Där ha gamla och nya
sjöfararsägner och skepparhistorier frodats.
Venedig och Bergen komma i hans
tankar. Så skall denna syn dateras, och därvid
hamnar Fett — i de kretensiska
bronsålderskungarnas mäktiga palats från århundradena
före omkr. 1400 f. Kr. Odyssén måste enligt
Fett i kraft av frändskap mellan sin egen och
dessa stumma faraonslotts ande höra
bronsåldern till och vara äldre än Iliaden, den
äldre grekiska järnålderns vapenrasslande
stora epos. Harry Fett skriver så väl och
roligt, han ser så briljant, att mången nog
kommer att taga hans Homeranalys som bevis
för hans datering. Inför ett så medryckande
kapitel som Harry Fetts om Kreta brukar ofta
till och med en så modest tvekan som
Kjellbergs få stå i skamvrån såsom varande
fjärran från högre rymders flykt och perspektiv.
För mig — det måste jag bekänna —- synes
det lika uppenbart, att Fett analyserat rätt
som att han daterat sin vision fel. Vad
förbinder — socialt sett — hans upplysta
sjöstadsborgare med en bostadstyp som de
väldiga furstepalatsen på Kreta? När i Hellas’
historia känna vi med visshet till en epok
med rika aktiva sjöstäder och stora
upptäckter och dödsföraktande färder fjärran över
haven? Just på den tid, till vilken så talrika
drag i Odyssén visat äldre forskare: under
de stora hellenska upptäckternas tidevarv,
700- och 600-talen f. Kr., den
orientalise-rande kulturepoken. Efesos och Miletos med
sina filosofer, Larissa, vars fina arkaiska
konstskrud är känd genom professor Lennart
Kjellbergs fynd (delvis i Nationalmuseum),
Mitylene, Fokaia — där ha vi att söka
Hellas’ Venedig och Genua och Bergen; de tävla
utan tvivel med rätta om Homeros; för dem
var Odyssén något av Tusen och en natt. Den
konsthistoriska frågan om Alkinoos’ palats
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
