Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Klassisk konsthistoria i nya nordiska framställningar. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Boethius
öppnar vida perspektiv och upprullar
ofrånkomligt de spörsmål om saga eller samtid,
folkminne eller vandrande legend hos Homer, som
med moget mästerskap behandlas av professor
Martin P. Nilsson i hans nyutgivna Homer
and Mycenae (London 1933).
Villigt må emellertid medgivas, att dessa
frågor om Homer och Greklands bronsålder
äro så osäkra, att en sober och vederhäftig
problemställning utan lösning i en handbok
som Kjellbergs är att föredraga framför en
självsäker rekonstruktion i stora drag. — Det
antika Italien är också egendomligt nog en
allt annat än uppodlad provins inom
konsthistorien. Det är ett fält för oklara
teoretiska grubblerier enligt vissa forskare; enligt
andra — som jag är mera benägen att följa
— en valplats för sällsport givande, ehuru
långt ifrån fullgånget sökande och
diskussion. Men det är fullkomligt riktigt, som
Kjellberg säger, att ämnet ej ännu är moget
för en likformig framställning av den typ,
han vill ge. Gärna skulle man dock ha sett,
att han kunnat vara något frikostigare
beträffande den äldre italiska och den
högintressanta etruskiska konstutvecklingen. Där
finnes så mycket obeaktat, som bör och måste
fram. Just Kjellberg ger oss flera så
utmärkta synpunkter därpå och vänder sig
emot den riktning, som vägrar se, att Italien
tidigt fick produktiva konstcentra. Med
fullaste rätt 1 Forskare som hos oss i norden
Fr. Poulsen, som Mrs. Strong och Curtius1,
som Kaschnitz och L’Orange i hans
ovan nämnda arbete ha — trots mycken och
skarp inbördes motsättning — på allvar lagt
upp problemet, en italisk konsthistoria, i den
meningen, att man systematiskt alla
perioder igenom söker den omformande
originalitet, som i Italien mottog främmande
inflytelser. Det gäller här flera provinser, greker
i söder, indoeuropeiska italiker, etrusker i
Toscana — och till vilken stam de hörde,
därom tvista som bekant de lärde. Det gäller
hos invandrarfolken frågan, hur mycket den
italiska urbefolkningen förändrat dem och
deras väsen. Det gäller slutligen att fixera
uttrycken för det nationella i en konst, vars
formspråk över hela linjen var lånat, först
från orienten, så från det arkaiska Hellas
och därefter blev klassiskt grekiskt,
hellenistiskt. — Intet har därvid för Italien betytt
mer än det arkaiska och den patetiskt sväl-
1 Se Ord och Bild 1932, sid. 242.
lande hellenistiska konst, som vi bäst känna
genom Pergamonaltaret (Kjellberg sid. 231),
och de sen-hellenistiska porträtten (man
jäm-före hos Kjellberg särskilt Poseidonios sid.
241). På denna punkt skulle jag vilja göra
en invändning mot Kjellbergs framställning.
Han ser saken så, att etruskernas kulturellt
betydelsfulla period slöts med den
senarkaiska tiden. Sedan hade romarna i huvudsak
lärt av grekerna. Detta är knappast en
hållbar uppfattning.
Först och främst måste man anmärka, att
vad vi vanligen kalla etruskisk konst från
arkaisk tid och framåt ganska likformigt
blomstrade över hela Mellanitalien. De berömda
an-tifixen från Satricum till exempel (Ord och
Bild 1932, sid. 249) behöva varken fattas som
etruskisk import eller efterbildning i vanlig
mening. Denna konst hade säkert sina
ursprungsorter i den etruskiska kustens städer
— men tidigt begynte den att leva och
utvecklas självständigt utom det etruskiska
området. Jag framhäver, att denna synpunkt och
tanken på italisk, på romersk självständighet
vid sidan av etruskerna ej är Kjellberg
främmande. Men den förtjänar att utformas
klarare ! Inom det etruskiska språkområdet har
å den andra sidan säkert italisk mentalitet
spelat in. Jag håller fullkomligt med en tysk
forskare om, att den numera världsberömda
Apollon från Veji i Villa Giulia-museet1
kanske är mer italisk än etruskisk. Det är
något mörkt och vilt, som skiljer Apollon
från såväl det vanliga etruskiska som från
den mera direkt helleniserande stil, vilken
präglar de väldiga nyutställda sydetruskiska
terrakottorna i Metropolitan Museet i New
York. — Kort sagt — den italiska, den
romerska aktiva andelen i den »etruskiska»
konstutvecklingen kan ej avfärdas som
passivt lärande.
Och vidare! Det är ett misstag, som
nästan ändlösa samlingar från etruskgravar
vederlägga, att hellenismen skulle ha varit en
kulturell nedgångsperiod i Etrurien. De
etruskiska städerna ha tvärtom tydligen då haft
en visserligen maklig, men rik och fredlig
borgerlig renässans (motsvarande Pompejis
under romarväldets första sekel). Den
hellenistiska kulturen hade en vppig växtplats där.
Just etruskerna ha med oförtröttad iver
kastat sig över den »pergamenska»
konstriktningen och de hellenistiska moderna. Romarna
1 Ord och Bild 1932, sid. 248.
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
