Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Martin Persson Nilsson. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Martin Persson Nilsson
Denna rekonstruktion kunde givetvis
år 1912 endast vara preliminär: den kom
att ge ramen och programmet för Martin
P. Nilssons centrala forskningsarbete under
tjugo år. Det märkliga är, att den i alla
huvuddrag står sig än. Visserligen har bilden
av fastlandets kultur- och folkförhållanden
blivit högst betydligt mer komplicerad och
även mer svårtydd än Martin P. Nilssons
ursprungliga enkla invandringsschema
förutsatte; detta icke minst tack vare
upptäckter av hans egna lärjungar. Men annars
gäller det, att mirakulöst nog de nya fynden
ha betytt bekräftelser och icke
vederläggningar.
På tre punkter har Martin P. Nilsson sen
dess bearbetat sitt nya problembestånd i
stort anlagda arbeten. En central fråga
förblir den religionshistoriska. Den
kretisk-mykenska världen ter sig för oss än så
länge som en magnifik bilderbok utan
tyd-bar text. Att datera bilderna, benämna
dem, sätta in dem i händelsekedjor — det
är en uppgift med otaliga frestelser och
faror på lur: kombinationsmöjligheterna
bli oändliga, så länge inga uttryckliga
texter stävja skattegrävarnas naturliga drift
att kring sina fynd dikta en sagovärld,
så konform som möjligt med deras egna
skönhetsdrömmar. Särskilt finns det snart
sagt inget utgrävt föremål som icke av
arkeologiska uttolkare kan spinnas in i
skimrande spindelnät av religionshistoriska
kombinationer. Det är denna farliga
grannlåt, som brutalt fejas undan i Martin P.
Nilssons mest monumentala arbete hittills,
The Minoan-Mycenæan Religion, av 1927.
Hela det svårt splittrade och förtvivlat
mångtydiga materialet samlas från otaliga
specialpublikationer och konfronteras med
de två frågorna, vad som måste tolkas som
kultföremål resp. kultredskap, och vilka
konklusioner som därav nödvändigt måste
eller rimligen kunna dragas beträffande
kre-tisk och mykensk gudstro och gudstjänst.
Inför dessa frågor förflyktigas både pelar-
religionen och dubbelyxreligionen, de
Heliga Hornen och den Heliga Skölden, den
Stora Modern och det Heliga Bröllopet och
mycket annat som Sir Arthur Evans och
andra diktat in i sitt älskade Knossos. Vad
som blir kvar, är å ena sidan de heliga
lunderna, som förmedla kontakten med
växtlivets alstringskraft och där Djurens
Härskarinna kan uppenbara sig i
fågelhamn eller mänsklig gestalt — och å andra
sidan prästen-konungens huskapell, där den
centrala platsen intages av borgens och
kungahusets skyddsgudinna med tomtormen
som symbol: dessutom underliga svärmar
av dämoner, sfinxer, gripar o. dyl. Inom
mykenskt kulturområde tillkomma
kungagravar där ankulten blir herosreligion: och
huskapellen ta sig mer och mer ut som
förstadier till det grekiska templet, där en
manlig och skäggprydd gudom börjar trona,
Herren av Asine, som kanske redan bör
heta Fader Zeus. . .
På dessa bägge sista punkter skjuter
alltså Mykene redan in i Hellas: och det
måste kunna visas på fler. De bägge
kulturerna kunna icke helt enkelt ha avlöst
varandra: en underström från Mykene —
och även från Kreta —- måste ha flutit
in i den stora hellenska traditionen. Det
har blivit Martin P. Nilssons andra
angelägna ärende att upptäcka den. Han har
med säkerhet spårat Athenas och Artemis’
ursprung tillbaka till Kretas och Mykenes
husgudinnor och gudomliga j ägarinnor: och
han har trott sig se, hur underströmmen
från Kreta lockas i dagen av de dionysiska
och orfiska väckelserna och röjer sig i
kulten av det Gudomliga Barnet liksom i
mysteriekulternas dröm om människans
återvändande via död och uppståndelse
till sitt gudomliga hemvist: den väsentliga
dubbelheten i hellensk religion vore icke
spänningen mellan Olympen och Makterna
i jorden, utan mellan nordiskt och
levan-tinskt, homeriskt och minoiskt.
Å andra sidan har han systematiskt för-
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
