Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Några ord om Ludwig Klages’ filosofi. Av Annie Åkerhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Annie Åke r hielm
ty motsatserna stå ju i en inbördes relation
— utan varandra fullständigt artfrämmande
principer. Ingen syntes är tänkbar —■ ja,
han avvisar nästan med lidelse blotta
möjligheten av en sådan. Den skulle endast
försvaga det intryck av absolut oförsonlighet, av
kamp på liv och död han vill giva.
Varifrån ha dessa båda fientliga principer
kommit? Varför ha de korsat varandras väg?
Den frågan, säger han ärligt, kan icke
besvaras. Den ena, livet med sin kroppsliga och
sin själsliga pol, existerade en gång i
obruten, harmonisk enhet. Utifrån — bortifrån
kom den andra, anden. Likt en svärdfisk
borrade den sig in i en känslig, ömtålig punkt
av livets organiska sammanhang, skiljande
pol från pol, själ från kropp. Men den som
så gör, dödar, och anden skall icke sluta
förrän den mördat livet.
För den stora allmänheten, som glömt bort
den åtskillnad även det teologiska tänkandet
under tidigare perioder gjorde mellan själ
och ande, och som begagnar de båda orden
nästan synonymt, måste denna tankegång te
sig mycket främmande. Och dock kan var
och en genom en blick in i sitt eget inre
eller på livet omkring sig konstatera, att den
rena förnuftsverksamheten, begreppstänkandet,
är alltigenom obesläktad med
själsverksamhet sådan som fantasi, känsla, stämning och
intuition. Än mer, förnuftsverksamheten stör
alla dessa själsyttringar. Den grumlar
instinkten, aningen, förkänslan, den gör
sådana vanehandlingar trevande och osäkra,
som vi utföra med säkerhet när vi äro
relativt omedvetna om dem.
Det utommänskliga universum är, enligt
Klages, en obruten enhet av kropp och själ.
På det mänskliga utvecklingsstadiet inträder
en ny själsyttring — skådandet, intuitionen.
Medan den djuriska själen icke upplever
yttervärlden annat än för så vitt den berör
djurets närings- och övriga livsintressen,
speglar människosjälen hela yttervärlden i
dess mångskiftande gestaltning, upplever den
som tavla, som skådespel, i och för sig. Men
detta innebär en objektifiering, en viss
brytning av livets innerliga enhet, och här är
det andens verksamhet sätter in. Icke som en
nödtvungen följd av objektifieringen, ty den
behövde i och för sig icke leda till något
mera än intuitionen. Snarare så som en
utifrån kommande bakteriesmitta begagnar sig
av en frysning eller annan mista i
organismens försvarsberedskap.
Liksom bakterierna genast börja sin
nybyggnads- och omgestaltningsverksamhet i
organismens vävnader, så börjar anden
omforma den värld, vari den inträngt, efter sin
natur. Den förvandlar den till en värld av
ting, av begrepp. Klages gör gällande att de
ting som omgiva oss, och som vi
oreflekterat beteckna som just den allra reellaste
verkligheten, i själva verket äro abstraktioner.
Tag t. ex. ett träd. Detta föremål, åt vilket
våra tankevanor meddela begreppets konstans,
är icke en sekund fullt detsamma. För det
första växer det ■—- från frö och planta till
telning, från telning till ungträd, till moget
och fullt utvecklat träd, till gammalt,
utgånget, bladlöst, murknande träd. För det andra
skiftar det med årstiderna; för det tredje är
hela dess företeelse en annan i soligt
morgonljus, en annan i middagsstillhet, en
annan en dyster höstkväll, när stormen susar i
kronan, en annan en stjärnklar vinternatt.
Och för det fjärde en annan för var
särskild åskådare med hans särskilda intressen
— konstnärens, skaldens, den träddyrkande
primitives, virkeshandlarens, jägarens — och
kanske också för samma åskådare i skilda
lynnen och stämningar. Ett träd, som varje
annan företeelse, är en kontinuerlig, eller
rättare rytmisk ström av förändringar; det
konstanta begreppet träd är alltså en
abstraktion. Hela livet är en sådan ström av
oavlåtliga förändringar; allt står i samband
med allting annat, trädets bild med bilden av
himlen bakom, av marken under det, av
träden omkring det. Den förändring i livets
struktur, andens verksamhet nu
åstadkommer, är att slå ned på dessa serier av
förändringar, »begripa» dem, i ordets
bokstavligaste mening, och förvandla dem till
oföränderliga, från sin omgivning isolerade ting.
Därigenom grumlas skådandet. Till den grad
har denna tinguppfattning genomträngt den
civiliserade mänskligheten, att ytterst få
bland oss verkligen äro mäktiga av
skådande, och dessa blott i särskilt benådade
stunder.
Den nyutkomna och avslutande delen av
Klages’ verk bär underrubriken »Die
Wirk-lichkeit der Bilder». Bilden är ett av hans
filosofis grundläggande begrepp. Bilden —
den som tecknar sig på ögats näthinna —
är det verkliga. Ögonblicksträdet, så att säga
— trädet, övergjutet av aftonsolens gyllene
skimmer, är det verkliga, icke det alltid sig
lika, gröna trädet, som vi tänka oss som dess
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
