Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Några ord om Ludwig Klages’ filosofi. Av Annie Åkerhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några ord om Ludwig Klages’ filosofi
underlag. Bilden sätter vår själ i kontakt
med trädets själ. Vill man förstå Klages’
tankegång, får man icke fatta ordet själ som
det gemenligen brukas, såsom något som
under givna omständigheter, t. ex. efter
människans död, kan existera självständigt. En
sådan möjlighet avvisar Klages lidelsefullt.
Vad han menar med själ är oskiljaktigt från
kroppen. Den finnes icke i föremålens inre
utan på deras yta; den är just i bilden, som
talar till den skådandes själ. Den är
stämningen, den är »auran». Om detta begrepp,
som har ett tycke av mystik, mera längre
fram.
Men anden nöjer sig icke med att
omgestalta den levande världen till en ting- och
begreppsvärld. Till anden hör viljan,
närmast att specificera som maktvilja, den av
reflexionen ledda, målmedvetet danande, sig
allt underläggande. Anden skiljer, hette det
ovan, själ och kropp. På ena sidan om den
indrivna kilen uppstår kroppsdödande askes,
på andra sidan själsdödande materialism och
mekanisering. Och det är icke blott
mänsklighetens själ som dör, det är naturens, själva
jordens. När Spengler kallar maskinkulturen
satanisk och skildrar dess kommande
utveckling i mer än mörka färger, så är det ändå
ett intet mot den storm av hat och
förtvivlan Klages lössläpper över densamma. Han
är en naturälskare, naturdyrkare, ja,
naturmystiker som få i vår tid, och det ligger
profetisk patos i hans skildring av andens
förstörelsegärning mot jorden och dess ansikte
— skogar huggas, berg bortsprängas, sjöar
uttorkas, djur och människosläkten utrotas.
Jorden dör, ropar han; jordens själ, dess
»essens» har förjagats. Detta verkar ju i hög
grad mystik; men om man erinrar sig det
föregående, att själen bor på ytan, i bilden,
förstår man tankegången; jordens ansikte är
förstört av civilisationen, och därmed dess
själ. Anden skall fortsätta sin verksamhet till
dess den utrotat allt av liv från jordens yta.
II.
Man skulle kanske kunna benämna
Ludwig Klages med den moderna termen
livsdyr-kare. Ser man bort från den banaliserade
betydelse, vari ordet vanligen användes, så
passar det honom, som knappast någon
annan. Han är icke i någon högre grad
intresserad av erotik och »sexualitet»; de stå för
honom i jämnbredd med alla andra livsföre-
teelser, och i sina psykologiska skrifter
opponerar han skarpt och dräpande mot Freud.
Men han älskar livet i alla dess skiftningar
—■ växtlivet och särskilt trädens stilla
slummertillvaro, vattnet i alla dess förekomstsätt,
som vågsvall och forsbrus, källsorl,
spegelyta, regnfall och framglidande flod; han
älskar de ständigt skiftande molnen, dagrar
och skuggor och stämningar — framför allt
fjärrdagern, horisontens outsägliga
dröm-blå ton.
Särskilt i förhållande till detta fjärran
faller en bjärt belysning över skillnaden
mellan ande och själ. Anden räknar ut att
fjärrdagern beror på så och så många mils
distans, bestiger sin motor och skyndar att
tillryggalägga dem för att konstatera att allt
detta, som syntes overkligt och blått, består
av ting, fullt så reella som dem vilka
funnos vid utgångspunkten; sammaledes med det
nya fjärran som ter sig från den nya
punkten, och så går hetsjakten jorden runt.
Anden i sin maktvilja vill underlägga sig,
»begripa» allt som kommer inom dess synkrets.
Själen åter älskar själva hemligheten och
bevarar åt sig den drömblå världen genom
att icke nalkas den. Det är ju ett
genomgående drag hos alla gamla sagor — och
sagorna äro väl de äldsta vittnesbörden om
mänskligt själsliv — att vetgirigheten stämplas som
synd och ofromhet och röner en motsvarande
bestraffning.
Alla naturföreteelser sådana som de
ovannämnda äro för Klages »väsen», »själar» i
den i förra avsnittet klarlagda bemärkelsen,
och han älskar dem med en lidelse, som skulle
kunna kallas erotisk och på samma gång
mystiskt religiös. I motsvarande mån lider
han av att se det ödeläggelsearbete mot
naturen, som bedrives i oanad omfattning
genom vår tids av vinningslystnaden
föreskrivna mekaniseringsprocesser. Arten av en
känsla sådan som hans — ehuru han
ingenstädes framhåller sig själv — klargör han
i ett mindre arbete, Der kosmogonische Eros,
vilket utkom i bearbetad upplaga något år
före sista delen av huvudverket. Eros i
senare tiders mening, med det säregna
skimmer den ger sitt föremål, är, anser han, blott
ett kvardröjande specialfall av en känsla som
en gång, i den friska och själsbehärskade
urtiden, omfattade hela skapelsen. Ett annat
fall är den tidens fj ärrdager, som omsveper
barndoms- och ungdomsminnen. »Det var en
gång», anser han, då det icke fanns något
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
