Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Fot, Atmbcrg & Preinitz.
Fire unge mennesker. Rön nau g Alten-Lökkeberg som Fay.
framställning av en komedi av denna art som
fått en så fullkomlig utformning på scenen och
som givits med en sådan intensitet. Trots att
styckets kärnpunkt utgjordes av den
psykologiska monstruositeten och man kan väl säga
kvalmigheten, att de unga förälskade beslöto
sig för att ej ingå äktenskap förrän hon och
han i ett låt vara kort erotiskt förhållande
med några andra prövat sina känslors styrka
och halt, var friskhet just det ord som hela
tiden kom mig på tungan. Nu är det som
bekant så, att kärleken ofta framkallar
verkliga brott. Den förut hyggligaste person
börjar ibland fundera på, och någon gång ej
bara fundera, att stjäla i kassor eller mörda
sin rival. Det är bara en sak vilken de
förälskade, om de äro på allvar kära, absolut
undvika, och det är att om än så flyktigt ge
sig in i ett annat kärleksförhållande. Det
språk — den norska — dessa unga
människor använde tilltalade i högsta grad
svenska sinnen. Man nästan trodde, att själva
stycket var ett norskt original, ty om
uppslaget undantages var det roande och
träffande och påminde om Hoels ypperliga
»Syndere i sommersol» med dess nyerotik, om
ordet tillåtes, d. v. s. med erotisk etik med
ombytta tecken, som det heter i matematiken.
Från första ögonblicket som Fay och David
efter en visserligen olovlig men synnerligen
lovande kärleksnatt en härlig
sommarmorgon blåsa in på scenen och virvla omkring i
kärlekens Paradiso som Paolo och Francesca i
Inferno, märkte man, att kärlekens
vördnadsbjudande galenskap här iskänktes frisch vom
Fass.
Den unga Fay—Rönnaug
Alten-Lökkeberg hade »principper», och hon var så
oemotståndligt ung och härlig överallt, att
man gjorde de kraftigaste ansträngningar att
förlåta henne denna nyetik, som bjöd henne
att pröva sina känslor på ägaren till villan,
där de fyra unga vistades. Arkitekten Peter
Bird—herr Lasse Segelcke, som hade den
aktningsvärda åldern av trettiofem år, var
en så charmerande don Juan, att till och
med herrarna i salongen gåvo honom nästan
full absolution. Hans maka Nancy—fru
Lillemor von Hanno tyckte dock, sedan hon sju
och sjuttio resor förlåtit honom, att det var
litet väl lättsinnigt att vid hans höga ålder
springa efter flickor. Kärlekens äpple hade
emellertid efter ett par år för dem båda
blivit litet »beskt uti bettet», och hon behövde
bara svänga på sig i sin ljusa eleganta
sommartoalett —- hon svängde sig rätt ofta på
det graciösaste sätt — för att även herrar
över trettiofem år skulle se på henne med be-
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
